Hon förstår hur kor tänker

Det här är en artikel från 2006.

I telefonen säger Temple Grandin att hon gärna vill träffas för en intervju, men att vi lika gärna kan prata per telefon.

– För mig är det precis samma sak. Du förstår, jag ägnar mig inte åt ögonkontakt och sånt, säger hon.

För en människa med autism är det svårt att hantera det sociala samspelets outtalade signaler. I en bok av författaren och neurologen Oliver Sacks beskriver Temple Grandin sig själv som en antropolog på Mars, en person som är tvungen att använda logik och erfarenhet snarare än inlevelse för att avkoda det komplicerade spelet mellan människor.

Trots sin autism har Temple Grandin doktorerat i veterinärvetenskap. Hon forskar om djurs beteende vid Colorado State University i Fort Collins, USA, och arbetar dessutom som konsult åt köttindustrin. Ungefär hälften av alla kor som slaktas i USA och Kanada passerar genom anläggningar som hon har konstruerat.

Vi träffas i Saint Louis, en stad omgiven av den amerikanska mellanvästerns jordbruksbygder. Hon är här för att hålla ett föredrag. Klädd i jeans och en blå skjorta med broderade vildhästar på bröstet går hon upp i talarstolen. Hon berättar om ett kontrollprogram för djurhälsan i slakterier som hon har utvecklat. Snabbmatsjätten McDonald’s använder programmet sedan år 1999 i slakterier som avlivar upp till 400 kor i timmen. Senare har restaurangkedjorna Wendy’s och Burger King infört samma program i sina slakterier.

– Programmet har lett till större förbättringar för kor och grisar än något annat jag har gjort under min karriär, säger hon.

Temple Grandin är kritisk mot vaga ord som ”lämplig”, ”tillfredsställande” och ”tillräcklig” i de långa checklistor som inspektörer har att rätta sig efter när de kontrollerar djurhälsan i slakterier. Temple Grandins kontrollprogram innehåller bara fem punkter som alla är konkreta, klart mätbara och direkt återspeglar hur djuren mår. Hon struntar till exempel i om golven är hala, men håller noga räkning på hur många djur som ramlar omkull.

Temple Grandin har fått fina utmärkelser för sitt arbete, både från djurrättsorganisationer och köttindustri. Hon tror att framgångarna beror på att hon är autistisk.

– Jag tänker i bilder, inte i språk, säger hon när vi äter lunch tillsammans efter föredraget.

Och hon menar att djur till stor del tänker på samma sätt, vilket är huvudpoängen i hennes bok Vi som förstår djurens språk som kom ut på svenska i fjol.

– Hur skulle de annars tänka? Utan ett språk blir de tvungna att hålla sig till sinnesintryck: bilder, ljud, lukter, beröring, och sedan föra ihop intrycken i kategorier. Precis så tänker jag, säger Temple Grandin.

För henne kommer språket in i efterhand. Orden redovisar bara vad bilderna i hennes huvud redan har visat. Hon menar att de flesta ”vanliga” människor är så styrda av språk och abstrakta föreställningar när de tänker att de ser helheten men missar detaljerna. Och för djur är detaljer avgörande.

Gång på gång har Temple Grandin blivit inkallad när slakterier fått problem. Oroliga djur vägrar röra sig framåt i indrivningsrännan. Personalen har provat allt, men inget hjälper. Då promenerar Temple Grandin genom slakteriet och ser en kedja som dinglar från en grind, en rostfri plåt som skakar och kastar reflexer från taklamporna eller något annat som oroar djuren. Detaljerna justeras och slakteriet fungerar igen. Den typen av insatser har lett till att Temple Grandin betraktas som något av ett geni inom den amerikanska köttbranschen. Men vägen dit har varit lång.

Först i trettioårsåldern började Temple Grandin förstå hur hennes sätt att tänka skiljer sig från andras. Hon intervjuade folk om deras tankar. Hon kunde till exempel be en person att tänka på ordet ”kyrktorn” och sedan beskriva vad han eller hon såg i sitt inre.

– De flesta ser ett vagt och generellt torn. Jag ser enbart specifika torn: kyrktornet längst ner på gatan där jag bor, ett konstigt torn av trä eller något annat torn. Men jag har ingen generell bild, säger Temple Grandin.

Hon möter min blick under samtalet, vilket hon lärt sig att göra ”eftersom det förväntas av en”. Människor med autism eller Aspergers syndrom – som ofta beskrivs som en lindrigare form av autism – har inget gratis när det gäller socialt samspel. Allt måste läras. Temple Grandin hör till dem som har kommit mycket långt. Hon sparar ”videoklipp” av situationer i sitt huvud som hon använder för att navigera i det sociala livet.

– Det är som att vara med i en pjäs. Ju mer man lär sig, desto bättre blir man på sin roll, säger hon.

Temple Grandin var nästan fyra år gammal när hon började prata. Under de första skolåren samlade hon fraser och använde dem om och om igen i samtal. Andra barn retades och kallade henne ”bandspelaren” och sa att hon var efterbliven. Hon hamnade i en specialskola där hon fick rida och sköta hästar. Hästarna var en befrielse, och de gav möjlighet till en relativt okomplicerad samvaro med andra kring ett gemensamt intresse. Den typen av gemenskap är viktig för barn med autism, menar Temple Grandin.

När hon berättar sin historia återkommer ibland exakt samma formuleringar som hon har använt i böcker och artiklar om sig själv, vilket ger en märklig känsla av distans. Samtidigt känner jag mig välkommen att dela hennes engagemang för djuren och för forskningen om autism. Hon är noga med att redovisa alla fakta så att jag ska förstå.

I tonåren drabbades Temple Grandin ofta av panikångest. En sommar besökte hon en släkting som bodde på en gård med boskap. Där fick hon syn på en fixeringsbox, en anordning som klämmer fast kalvar när de ska vaccineras. Omsluten av boxen blir kalven orörlig – och lugn. Lugnet kan verka oväntat, men för Temple Grandin var det självklart. Hon hade länge fantiserat om att bli omfamnad av något hon själv kunde kontrollera. Praktisk som hon är byggde hon en egen ”krammaskin”.

– Jag använder den fortfarande med några veckors mellanrum. Den gör så att jag lugnar ner mig, säger Temple Grandin.

När hon läste psykologi på universitetet berättade hon om sin maskin i ett brev till B.F. Skinner, ledande psykolog inom den så kallade behaviorismen som hade en storhetstid under 1960-talet. B.F. Skinner är känd för sitt arbete med instrumentell betingning, som bland annat går ut på att studera hur belöningar kan forma handlingar och beteenden. Skinner svarade på brevet. Temple Grandin fick träffa den berömde professorn på hans kontor, vilket hon minns med obehag.

– Han rörde vid mitt ben. Jag blev chockerad över att han gjorde det, säger hon.

Och Skinner var inte intresserad av hur hjärnan fungerar, bara av experiment med instrumentell betingning på råttor och duvor i sitt laboratorium. Temple Grandin medger att behavioristerna har tagit fram intressant kunskap. Men hon tycker att deras enkla modeller missar mycket, till exempel att djur har många nedärvda beteenden och att de lever i en miljö som är betydligt mer komplicerad än ett laboratorium.

Forskare som studerar djurs beteende brukar måna om att inte tolka djuren som om de vore människor. Så kallad antropomorfism har nästan blivit ett skällsord. Det är inget som bekymrar Temple Grandin. Hon beskriver autism som ett slags mellanstation på vägen från djur till människor. Därmed inte sagt att autistiska människor tänker enbart som djur, eller att alla tänker på samma sätt. Men hon menar att den visuella delen av hennes autistiska personlighet gör att hon kommer längre in i djurens mentala värld än andra. Och hon ser ytterligare paralleller. Extrema särbegåvningar finns bland både djur och autistiska människor. Vissa ekorrar kan utan svårighet minnas var de har gömt nötter på hundratals olika platser under flera månader. Ett fåtal människor med autism är extremt bra på att till exempel minnas hundratals decimaler av p (3,141592…). Även detta ser hon som ett stöd för sin teori om att autism ger inblickar i djurs sätt att tänka.

Sin egen visuella begåvning utnyttjar hon i arbetet med att konstruera utrustning till stora slakterier.

– Jag bygger upp en modell av hela anläggningen som jag kan testköra i huvudet, säger hon.

Temple Grandin talar om djur med respekt, till och med värme. Ändå konsturerar hon utrustning till slakterier. Hur går det ihop?

– De djur vi talar om skulle inte har existerat om vi inte hade avlat fram dem. Nu när de finns känner jag mycket starkt för att ge dem ett bra liv, säger hon.

Hon är kritisk mot ensidig avel som leder till att kycklingar växer så fort deras ben tar skada, och till att grisar får magert kött samtidigt som de blir känsliga för sjukdomar. Särskilt illa tycker hon om att amerikanska grisfarmare fortfarande stänger in dräktiga suggor i burar så trånga att de inte kan vända sig och i vissa fall inte ens kan ligga på sidan. I Sverige blev fixeringsbås för suggor förbjudna på 1970-talet. Inom EU finns båsen kvar, men de håller på att fasas ut.

– Eftersom jag inte tänker abstrakt ska jag ge dig en fysisk bild för du ska förstå suggans liv, säger Temple Grandin, och gör en liknelse: tänk dig ett helt liv i en flygplansstol, och du får inte ens gå ut i mittgången.

Temple Grandin sitter ofta i flygplan på väg till och från slakterier och platser där hon ska hålla föredrag. För några år sedan gjorde hon en informell opinionsundersökning bland sina stolsgrannar under ett trettiotal flygningar för att få veta vad folk tycker om grishållning. Hon visade medpassagerarna fyra fotografier av grisar. Två av bilderna föreställde suggor i bås, och två visade grisar som kunde röra sig fritt i grishus. Nästan ingen hade något emot bilderna med fritt rörliga grisar, men två tredjedelar av de tillfrågade ogillade suggbåsen.

Jag kan inte låta bli att kommentera det kreativa i att använda medpassagerare som försökspersoner. Temple Grandin tittar upp och fortsätter med att i detalj förklara hur hon presenterade sig själv för sina medpassagerare och mjukade upp dem med småprat om vädret och förseningar. För en människa med autism är småprat en stor utmaning. Temple Grandin, antropologen på Mars, har hittat egna sätt att utveckla den konsten.