Audiens hos schimpanser och gorillor

Jeepen skumpar fram på regnskadade grusvägar. Nu är det torrt, och det röda dammet tränger in överallt. Vi ska till nationalparken Kibale i västra Uganda. Här bor 1 450 vilda schimpanser, av vilka en grupp av 100 individer tålmodigt har vants att möta människor. Vi möts av livlig aktivitet och hög ljudnivå i en flock, som sitter högt uppe i ett fikusträd. De äter frukost på trädets fikonliknande frukter. Frukten innehåller mycket vatten så aporna kissar ofta från 20 meters höjd, vilket innebär en viss utmaning för oss besökare.

Under träden möter vi Julia Lloyd – en ung brittiska med Jane Goodall-utseende som är doktorand vid Makerere University i Kampala. Hon står ständigt med kikaren riktad upp i träden. Hennes passion är schimpansurin. Varje gång en schimpans kissar rusar hon fram med ett plastskynke under träden för att försöka fånga lite urin. Syftet är att studera effekterna av turistbesöken på schimpansernas stressnivåer. Hon mäter mängden stresshormoner i urinen och jämför med andra flockar i parken.

Efter frukten och putsningen bygger flera av aporna bon av sammanvikta grenar för sin middagsvila. Bona är klara på ett par minuter. De återanvänds inte eftersom aporna också använder dem som toalett. Oväsendet i flocken varvas med långa perioder av tystnad. Vi får se en snabb parning mellan den brunstiga honan och alfahanen högt uppe i träden (genomsnittstiden för en kopulation mellan schimpanser är 14 sekunder). Helhetsintrycket av flocken liknar i mångt och mycket en dagisgrupp, fast schimpanserna är sexfixerade och betydligt armstarkare.

Ett par dagar senare kommer vi till Kyumbura Gorge, en skogsravin mitt på savannen i Queen Elisabeth National Park. En ensam schimpanshane sitter tyst uppe i ett träd och äter av dess frukter. Vår guide berättar att aporna kan berusa sig på övermogna frukter. På marken i skogen finns hårda nötter stora som tennisbollar. För att komma åt de näringsrika fröna knäcker schimpanserna nötterna med hjälp av stenar eller träklubbor. Guiden har sett en apa använda ett halvt skal som skål att dricka vatten ur. Så vitt jag har kunnat finna är denna form av verktygsanvändning inte dokumenterad i den vetenskapliga litteraturen.

I byn Kyumbura som ligger utanför skogsravinen bryggs bananöl i stora täckta kärl. För att kunna kontrollera jäsningen lämnar man kvar ett sugrör som sticker upp ur kärlet. Guiden hade varit med om att schimpanser kommit ut ur skogen, lockade av banandoften, för att dricka det halvjästa ölet genom sugrören.

Vi har sett andra exempel på hur aporna kan planera för att få en belöning, som när de tänker ut vilken väg de ska ta för att gå mellan olika träd med frukter. Och schimpanser som hittar en termitstack kan ge sig i väg för att skaffa en pinne och peta fram termiterna.

Tidigare har man trott att apors tankeförmåga är ungefär likadan som människans. Darwin skriver i Människans härkomst: ”Det finns ingen grundläggande skillnad mellan människan och de högre däggdjuren i deras mentala förmågor.” Tvärtemot Darwin visar ny forskning att det finns förvånansvärt stora skillnader.

Liksom människor är apor i allmänhet bra på att förutse de fysikaliska konsekvenserna av sina handlingar. Men aporna har svårt att tänka åt andra hållet – att utifrån en effekt sluta sig till den bakomliggande orsaken, något som redan små barn verkar kunna. När till exempel markattor får syn på en pytonorm ger de ifrån sig varningsljud. Men markattor kan passera ett spår av pytonorm i sanden utan att verka skrämda. Tills de plötsligt möter ormen. Då utbryter panik i flocken.

Aporna är alltså mycket begränsade i sin förmåga att uppfatta dolda orsaker. Just orsakstänkandet kan ha inneburit en avgörande skillnad mellan de tidiga människorna och aporna. Förmågan att se sammanhang som inte uppenbaras hänger ihop med att vi mer framgångsrikt kan förutse följderna av vårt handlande och andra händelser. Vi kan göra avancerade förutsägelser om framtiden, planera långt bortom apornas tidshorisont, fantisera fram andra världar än vår egen. Att se det fördolda innebär också att vi kan föreställa oss andras avsikter och hur en annan människa uppfattar världen. Ingetdera kan djuren.

Vi skumpar vidare genom fattiga byar och kommer till Bwindi Impenetrable National Park. Den ligger på nära två kilometers höjd och består av regnskog med bland annat trädormbunkar. Hälften av världens alla 700 bergsgorillor lever där och ungefär lika många schimpanser. Parken är faktiskt det enda område där de två arterna lever tillsammans.

Vi får hälsa på hos en gorillagrupp som består av alfahanen Mwirina, hans fem honor, två halvvuxna ynglingar och fem ungar. När vi kommer fram till de imponerande djuren som är mitt i sin frukost, härmar parkguiderna deras grymtningar för att visa att vi är vänligt sinnade.

Så långt sträcker sig vår kommunikation med gorillorna, men viskandet mellan de besökande människorna är mycket intensivt under vårt timslånga besök. Språket, och den språkliga inlärningsförmågan, är en grundläggande skillnad mellan människan och de övriga djuren. Visst har man tränat apor att kommunicera med teckenspråk. Men de når aldrig längre än en tvååring – efter mycket träning klarar de några hundratal tecken.

Till skillnad från aporna lär sig små barn språk mirakulöst snabbt – en enkel beräkning visar att ett barn i genomsnitt lär sig tio ord om dagen från att det har börjat tala, det blir ett nytt ord varje 1,5 timme av den vakna tiden.

För de apor som språktränas måste orden som de lär sig ha konkret innebörd här och nu. Ska en schimpans lära sig ordet mjölk måste det finnas mjölk i närheten, det räcker inte att prata om den mjölk som spilldes i går.

Ett skäl till att barn men inte apor är så skickliga på att lära sig språk är att människan hela tiden söker meningen med det som kommuniceras. Genom att gissa vilken avsikt den som talar har med det hon säger, skapar barnen en tolkning av det sagda. De kan sätta sig in i andras inre världar, det kan inte aporna. Just förmågan till framförhållning och förmågan att leva sig in i andras inre världar utgör grundvalen för den mänskliga kulturen.

Genom språket bärs visionerna och därmed kulturen genom generationerna. Det finns vissa skillnader i beteende mellan olika schimpansgrupper som skulle kunna ses som förstadier till kultur. Men man har inte observerat en ansamling av traditioner hos schimpansbestån-den, vilket skulle kunna förklara varför apkulturen aldrig har blommat på samma sätt som den mänskliga kulturen. Språket är ett kraftigt verktyg för att skapa traditioner och bära dem vidare till nästa generation.

I gläntan där vi finner gorillagruppen växer fyra meter höga plantor med stora blad och slanka stammar. Gorillorna bryter av stammarna och biter sig fram till märgen som de krasande tuggar i sig. Den minsta ungen som är 14 månader showar runt i grönskan – uppenbart medveten om den mänskliga publikens intresse. Han klättrar vigt upp på de böjliga stammarna och gungar med dem tills han når marken igen. Sen brottas han med de andra ungarna och slår kullerbyttor ner för slänten. När han morskt bankar sig på bröstet ler vi förtjusta, men han kommer att bli lika skräckinjagande som sin far om några år.

När vi går på zoo för att se apor fungerar de som en skrattspegel. De är tillräckligt lika oss för ett igenkännande leende, men samtidigt tillräckligt annorlunda för att vara spännande. Men när man ser dem i deras naturliga omgivning och blir medveten om deras alltmer begränsade livsutrymme fastnar skrattet i halsen.