Vad är det för fel på ett fel?

Språkvården har aldrig varit bättre rustad än nu. På bara några år har vi begåvats med böcker som Svenska akademiens grammatik, Svenskt språkbruk, Språknämndens skrivregler i ny och utvidgad form och nu senast Språkriktighetsboken. Det är bara en liten pusselbit som saknas, att ta reda på om språkfel verkligen spelar någon roll. Det finns gott om språkpoliser som slår på blåljuset vid minsta verbala incident. Och det finns många språkliberaler som rycker på axlarna åt det mesta. Och det finns många språkvårdsinstitutioner som bidrar med råd, bakgrundsmaterial, undersökningar och debatt. Men det helt avgörande har vi väntat på: vad kan ett språkfel ställa till med?

Vid Institutionen för nordiska språk, Stockholms universitet, har en lång serie experiment genomförts i syfte att få denna pusselbit på plats.

Språkvård bygger på obekräftade antaganden om vad fel ställer till med. Ulf Teleman, professor emeritus i nordiska språk vid Lunds universitet, har i en klassisk skrift, Språkrätt från 1979, sammanfattat diskussionen genom att sätta upp tre punkter för felens härjningar:

1. De anstränger textens redundans (det vill säga minskar överflödsinformationen).

2. De väcker inlärd irritation till livs och fördröjer därmed läsningen.

3. De har ett signalvärde, som kan göra att oönskade betydelser signaleras och blockerar läsarens motivation.

Detta handlar alltså om tre mätbara faktorer: tid, irritation och motivation.

Med vanliga kontrollerade experiment kan man utsätta en grupp för språkfel och en annan för en korrekt text och sedan studera om de två grupperna reagerar olika. Läser språkfelsgruppen långsammare, har de sämre förtroende för texten till följd av sin irritation och minns de mindre av innehållet till följd av den sänkta motivationen?

Om någon undrar, så är det bra att stava rätt. Genom våra experiment vet vi att försökspersoner behöver 22 procent längre tid på sig för att avläsa ett felstavat ord än ett rättstavat. Här handlar det inte om ord i sammanhang utan enstaka ord som snabbt fladdrar upp på en datorskärm.

Säkerheten i avkodningen minskar också drastiskt vid felstavning. När ett antal ord exponerades med den svindlande hastigheten av 75 tusendels sekunder per ord klarade försökspersonerna 68 procent av de rättstavade orden men bara 34 procent av de felstavade.

Givetvis varierades stavfelen på alla ledder: i början, mitten och slutet av ordet och typiska okunnighetsfel mot typiska slarvfel. Men de enda statistiskt säkerställda skillnaderna var rättstavat mot felstavat, men där blev å andra sidan signifikansen skyhög.

Standard är alltså bra: det ger både säkrare och snabbare avkodning om vi får se orden som vi brukar se dem.

Så drastiska skillnader får man inte om man strör ut orden lite försiktigt i en löpande text som ger sammanhang. Det är ju en allmän erfarenhet att det till och med kan vara svårt att hitta fel i en text. Språkpsykologer menar att vi omedvetet ”reparerar skador” i texten. Men reparationer tar tid. Det tar minst fem procent längre lästid, ibland dubbelt eller trefaldigt mer. Tendensen är densamma i fyra olika delundersökningar.

Det allvarliga med felstavade ord i en text är att förtroendet för texten och dess författare minskar, och det minskar rejält, ofta med cirka 20 procent. Men det tycks vara skillnad på fel och fel. De flesta av våra försökspersoner var mer förstående för okunnighetsfel än för slarvfel. Hellre en ordentlig person med stavningsproblem än en slarver, tycks man resonera.

Minnet då? Nej, där tycks språkvårdarnas antagande vara ogrundat, åtminstone när det gäller stavfel. Inte ens riktigt många fel minskar försökspersonernas läsmotivation och därmed deras minnesbehållning.

Men ett litet fel kan man väl kosta på sig? Det borde vara riskfritt eftersom språkbrukare som sagt reparerar skador på den inkommande signalen utan att vara medvetna om vare sig skadan eller reparationen. Nu visar emellertid flera undersökningar att det för stavfel stämmer i hälften av fallen. Ett fel har alltså bara 50 procents chans att undgå upptäckt.

Vi har gjort försök där vi stoppat in allt fler fel i en och samma text och sedan studerat hur försökspersoner reagerar. Två stavfel är nog för att läsarna ska tappa förtroendet för texten och för att de ska läsa långsammare. För förtroendet ser vi en konstant minskning upp till sex fel per sida. Ytterligare fyra har bara marginell effekt. När stavfelen ökar i antal verkar det dessutom som om läsare snabbar upp läsningen (det vill säga slarvläser).

Men vi vet verkligen inte allt som rör sig i en läsares huvud. Det är alldeles påtagligt att de försökspersoner som läst texter med fel har varit allmänt missnöjda med texterna. De har klagat över dålig disposition, krångliga formuleringar, opersonlig ton och så vidare. De som läst den korrekta texten (med samma disposition, formuleringar osv.) har inga sådana synpunkter. Så det sker tydligen en överspridning från enstaka fel till negativ helhetsbedömning av hela texten.

När det gäller andra fel än stavfel är risken för upptäckt väsentligt mindre, men det hindrar inte att de är farliga. Vi ska här se på två typer av fel som språkvårdare brukar bedöma ganska milt: satsradningar och symmetrifel.

Flertalet läsare brukar inte ha en aning om vad satsradning och symmetrifel är för något, men de kan lära sig i rutan Vikten av punkt och konsekvens här till höger. Och det är absolut inte några typer av fel som vanliga läsare brukar reta sig på.

Ändå visar våra undersökningar att felen inte är att leka med. Kontrollerade tester med försöksgrupp och kontrollgrupp ger visserligen inte ett entydigt resultat – oftast händer ingenting – men ibland påverkas både tid, minne och förtroende starkt negativt, faktiskt mer negativt än av stavfel.

Om man ska avslöja dessa fel och deras förrädiska verkningar får man gripa till andra metoder. En sådan innebär att man studerar läsning med ögonrörelsekamera som registrerar hur ögonen förflyttar sig, hur länge de dröjer vid en bokstavssträng och hur ögonen ibland rör sig åt vänster (så kallade regressioner).

Kameran ger en detaljerad bild av hur en läsare processar texten. Bild 2 visar en sådan bild av läsningen. Försökspersonen exponeras för två fall av symmetribrott och reagerar helt olika. På rad 3 och 4 läser hon ” optimera antalet hissar och hur deras körscheman skulle ändras”. Hon fastnar på ”skulle” och gör flera hopp tillbaka till ”hur”. Men på rad 4 och 5 störs hon inte av ”ekonomerna, grafikerna, aktieexperterna och journalister”, ett symmetribrott som stört andra försökspersoner.

En annan metod är datorloggningar. Försökspersonerna får läsa en text på en datorskärm. De matar själva fram texten, en rad i sänder, och datorn mäter exakt hur lång tid varje rad tar att läsa. Det är normalt med stor variation mellan raderna, men språkfel kan göra denna variation ännu större.

Spontant tror vi att läsning sker i ganska jämn lunk. Datorloggningarna visar att det är precis tvärtom. Vi är synnerligen känsliga för olika ord och konstruktioner, och systematisk variation av en konstruktionstyp ger omedelbart utslag.

Rutan Två fel som tar tid här till höger visar två exempel på hur symmetribrott och satsradning orsakar störningar i form av förlängd lästid, men precis som ögonrörelsekameran visat: det händer inte varje gång.

Problemet är inte om satsradningar och symmetribrott orsakar störningar, utan varför ungefär vart femte fel gör det. Vår teori är att felen gillrar en fälla som vi ibland trillar i. Låt oss se hur.

Så här lyder två av de undersökta meningarna:

1. Satsradning: När speglar efter en tid dök upp på alla våningar försvann klagomålen, problemet var löst, även om väntetiderna var oförändrade.

2. Symmetri: Ekonomerna, grafikerna, aktieexperterna och journalister sprang in och ut vilket gjorde det svårt för ingenjörerna att få allt på plats.

En språkpolis skulle sätta punkt efter ”klagomålen” i mening 1 och ändra till ”journalisterna” i mening 2. Varför kan då småsaker som ett skiljetecken och en ändelse få sådana konsekvenser? Enda förklaringen är att dessa små tecken ger ledtrådar till meningens fortsättning. Hade det stått en punkt i mening 1 hade läsaren varit klar över att en ny mening börjar. Hade det stått ”journalisterna” i mening 2 hade läsaren varit helt övertygad om att ordet hör direkt samman med ”ekonomerna . . .”.

Nu får försökspersonerna inte dessa ledtrådar och de blir därför mindre säkra på hur meningen ska fortsätta. Det finns nämligen flera alternativ. Mening 1 kunde ha fortsatt så här till exempel:

. . . försvann klagomålen, problemet med missnöjda kunder och dålig stämning.

eller så här:

. . . försvann klagomålen, problemet (som) köandet gett upphov till

och mening 2 kunde ha fortsatt så här:

. . . ekonomerna, grafikerna, aktieexperterna och journalister som bevakade projektet . . .

eller så här:

. . . ekonomerna, grafikerna, aktieexperterna och journalister med intresse för . . .

Det är alltså inte felets art som betyder något, utan den tvekan det ger upphov till: hur ska jag som läsare tolka nästa ord?

I de flesta fall gör läsaren korrekta antaganden om meningens fortsättning, och läsningen störs inte alls. Men ungefär var femte gång blir det alltså fel, och då störs läsningen rejält.

En så ultrasnabb aktivitet som just läsning är känslig för störningar. Våra test har visat att vi är långt mer beroende av att se orden stavade som de brukar stavas än de flesta har haft en aning om. Men det är fel som får oss att ana en felaktig fortsättning på meningen som är de mest störande.

I språkpsykologiska sammanhang brukar man tala om garden path-meningar, meningar som leder in dig på fel stig. Till exempel: de brukade träffas på kvällar och helger tillbringade de med familjen. Nästan alla läser fel och måste omorientera sig. Det är exakt detta fenomen som vissa fel kan åstadkomma. I just denna mening borde det ha varit ett kommatecken efter ”kvällar”.

Självklart kan vi inte tillåta att vissa språkfel dubblerar lästiden. Det är ett klart fall för språkpolisen. Insatsstyrkan ska rycka ut med blåljuset på. Och alla mjäkiga språkliberaler får vi sy in tills operationen är över. För nu vet vi vad det är för fel på ett fel.