Får jorden en framsida och en baksida?
Svar:
Att månen går runt jorden beror på att den är fången i jordens dragningskraft, det vet vi nog alla. Samtidigt drar månen i jorden, vilket får världshaven att lyfta och sänka sig rytmiskt varje dygn. Men det är nog mindre känt att dessa tidvattenskrafter också lyfter och sänker marken vi står på med upp till ett par decimeter.
Även solen bidrar till detta kraftspel. Vid fullmåne och nymåne ligger solen, jorden och månen i ungefär i samma linje. Då uppstår extra höga tidvattensnivåer, så kallad springflod. Man kan lätt föreställa sig att de energier som krävs för att lyfta och sänka hav och land måste vara enorma, mätt med jordiska mått.
Eftersom jorden roterar mot öster rör sig tidvattenvågen västerut. Kontinenterna drabbas alltså periodiskt av ett tryck mot rotationsriktningen. Effekten blir att jordens rotation bromsas. Denna uppbromsning är i praktiken mycket liten. Dygnet förlängs med en tusendels sekund per århundrade.
Den totala energin i ett system måste bevaras. För månen och jorden innebär det att den rotationsenergi som jorden förlorar levereras till månen, som därmed långsamt rör sig bort från oss. För närvarande avlägsnar sig månen med 3,8 centimeter per år. I den takten skulle avståndet bara öka med omkring 50 procent under de bortåt 5 miljarder år som återstår innan solens bränsle tar slut. Men i själva verket avtar takten. Vi kan alltså lugnt räkna med att månen blir kvar på vår himmel lika länge som solen.
Tidigt i solsystemets historia bromsade jorden månens rotation kraftigt. Nu roterar månen ett varv runt sin axel samtidigt som den går ett varv i sin bana. Månen vänder således alltid samma sida mot oss. Månen försöker göra samma sak med den mer massiva jorden, så att även jorden får synkron rotation med månens omloppstid. Då upphör förstås uppbromsningen av jorden. Men det är så långt till dess att solen hinner bli en kall jättestjärna, och kanske sväljer den till och med både jorden och månen.
