Högerpopulismen marscherar fram

Den politiska grupp som kallas högerpopulister – eller högerradikaler, ibland till och med högerextremister – håller på att bli en politisk faktor att räkna med i Västeuropa. Men trots att det skrivits mycket om den, vet vi inte med säkerhet vad som ligger bakom dess genombrott. Ändå är högerpopulism inget nytt fenomen. De fascistiska och nazistiska partier som växte fram under mellankrigstiden hade klara inslag av populism, och under den tidiga efterkrigstiden uppstod nya högerpopulistiska partier.

Den tyske statsvetaren Klaus von Beyme har delat in högerpopulismen i tre perioder. Direkt efter andra världskriget bestod högerpopulismen av övervintrade eller återuppståndna fascistiska eller nazistiska partier från mellankrigstiden. De var små och saknade politisk betydelse.

Under den andra fasen, från 1955 till 1980, lockades framför allt småskaliga jordbrukare och entreprenörer, som förlorat på efterkrigstidens ekonomiska modernisering, av högerpopulisterna. Dessa protesterade mot byråkrati, regleringar och skatter. Ännu spelade inte kritiken mot invandring någon större roll.

Invandringskritiken fick betydelse först under den tredje fasen, som inleddes under 1980-talet. Invandringen blev nu en huvudfråga för högerpopulismen, inom både gamla och nybildade partier. Detta lockade många nya väljare. I flera fall kom genombrottet i val till Europaparlamentet, för att sedan följas av framgångar i de nationella parlamentsvalen. Exempelvis fick franska Front National sina första valframgångar under 1980-talet. Den tredje fasen fortsatte under 1990-talet, men åren kring millennieskiftet innebar nya förändringar.

Högerpopulismen blir rumsren

Det som hände runt år 2000 var att en rad högerpopulistiska partier blev accepterade. Avgörande var när Jörg Haiders högerpopulistiska Freiheitliche Partei Österreichs (FPÖ) blev det näst största partiet i Österrike och bildade koalitionsregering med de konservativa. Det påverkade hela Västeuropa. EU:s medlemsstater inledde en bojkott där kontakterna med Österrike inskränktes till formell diplomati. Sanktionerna hävdes efter ett halvår, då en utomstående kommission kunde meddela att den österrikiska regeringen stod för gemensamma europeiska värderingar, även om FPÖ utnyttjat främlingsfientliga stämningar.

Högerpopulistiska partier ingick under de följande åren i koalitionsregeringar i Italien och Nederländerna, och Dansk Folkeparti är sedan hösten 2001 stödparti åt en borgerlig minoritetsregering. Vi skulle därmed kunna tala om en ny, fjärde fas. Vi kan kalla den legitimitetsfasen eller rumsrenhetsfasen.

Ytterligare tecken på att högerpopulismen flyttar fram sina positioner finner vi i EU-parlamentet. I januari 2007 bildades en högerpopulistisk partigrupp kallad Identitet, tradition, suveränitet (ITS). Med ett tillskott av högerpopulister från de nya medlemsländerna Rumänien och Bulgarien uppfylldes plötsligt minimikravet på 20 ledamöter från minst en femtedel av medlemsländerna. Förutom nytillskotten består gruppen av ledamöter från Frankrike, Belgien, Italien, Österrike och Storbritannien. Genom partigruppen kan de skaffa sig en mer framträdande roll i parlamentets debatter och utskott. Dessutom har de nu rätt till partistöd. Den nybildade partigruppen innehåller inte alla högerpopulistiska partier som är representerade i EU-parlamentet. Dansk Folkeparti och italienska Lega Nord har gått med i andra partigrupper.

Ingen enhetlig utveckling

I en del länder har högerpopulismen trots allt inte fått något varaktigt genombrott. Det gäller Sverige, där Ny Demokratis plötsliga uppdykande i 1991 års val visade sig vara tillfälligt. De radikalare Sverigedemokraterna har hittills inte tagit sig in i riksdagen, men gjorde stora lokala framsteg i 2006 års val.

Också i Tyskland har det permanenta genombrottet uteblivit. Partiet Die Republikaner tog sig in i Europaparlamentet år 1989, men fick snabbt problem, bland annat på grund av den situation som uppstod efter den tyska återföreningen. I östra Tyskland har dock Nationaldemokraterna (NPD) haft framgångar.

Valsystemet med majoritetsval i enpersonsvalkretsar är ett hinder för alla nya partier i Storbritannien. British National Party (BNP) har trots det lyckats vinna mandat i lokalvalen. Landsbygdspartiet i Finland, bildat redan 1959, var tidvis framgångsrikt, men gick i konkurs och upplöstes 1995. Efterföljaren Sannfinländarna (Perussuomalaiset) har inte lockat lika många väljare, men tog ändå fem riksdagsmandat i 2007 års val.

På Island och Irland har högerpopulisterna haft svårt att få mandat i parlamenten, och inte heller i Luxemburg, Spanien eller Portugal har de nått de stora massorna.

I andra länder har stödet stagnerat. Alleanza Nazionale och Lega Nord i Italien förlorade sina regeringspositioner efter valet i april 2006. Lijst Pim Fortuyn i Nederländerna fick ett uppmärksammat genombrott våren 2002 efter att grundaren Pim Fortuyn hade mördats. Partiet ingick under en kort period i en koalitionsregering men blev utraderat i valet senhösten 2006. I stället har det islamfientliga Frihetspartiet (Partij voor de Vrijheid) stigit fram. Det tog nio mandat i samma val.

Stödet för FPÖ har minskat, och när Jörg Haider 2005 hoppade av och bildade Bündnis Zukunft Österreich (BZÖ) splittrades partiet. I dag ingår inget av partierna i den nya koalitionen mellan socialdemokrater och konservativa.

Stärkta positioner

I Danmark, Norge, Frankrike, Schweiz och Belgien har dock högerpopulisterna stärkt sina positioner. Dansk Folkeparti har skickligt utnyttjat sin position som stödparti åt regeringen, inte minst beroende på den politiskt drivna partiledaren Pia Kjærsgaard. Partiet har haft både konkret politiskt inflytande och framgångar i den allmänna opinionen.

Också Carl I. Hagen i norska Fremskrittspartiet har varit framgångsrik. Genom att omväxlande tona ner och vrida upp invandringskritiken, och effektivt kväsa interna upprorsförsök, tog han under sitt 28-åriga ledarskap partiet från en marginell position till en andraplats i stortingsvalet 2005. Partiet stödde en borgerlig minoritetsregering 2001-05, men stödet var inte lika systematiskt och gav inte samma avtryck som i Danmark. Siv Jensen, som blev partiledare i maj 2006, har som mål att fullfölja Hagens strävan efter regeringsmedverkan.

I Frankrike har Front National med Jean-Marie Le Pen i spetsen skaffat sig en lojal väljarkår på 10-15 procent. Ibland har stödet ökat, och i presidentvalet år 2002 tog sig Le Pen, med 17,8 procent av rösterna, till presidentvalets andra omgång. Även i år ställde han upp men hamnade först på fjärde plats med 10,5 procent av rösterna.

Det separatistiska och mycket invandringskritiska Vlaams Blok har lockat många väljare i den flamländska delen av Belgien. Detta trots, eller kanske snarare på grund av, övriga partiers så kallade Cordon Sanitaire, en överenskommelse att inte samarbeta med Vlaams Blok. I november 2004 blev partiet i praktiken förbjudet då belgiska högsta domstolen förklarade det rasistiskt, men det återuppstod direkt under namnet Vlaams Belang. Framgångarna tycks fortsätta, och det finns bedömare som anser att Cordon Sanitaire snart kommer att brytas av något eller några partier.

Missnöje ökar stödet

Den typiske högerpopulistiske väljaren i Västeuropa är en ung, privatanställd icke-religiös man som är negativt inställd till det politiska etablissemanget. Mansövervikten är stark. De flesta av sympatisörerna är kritiska till invandring men är inte nödvändigtvis rasister.

Trots att vi forskare har en god bild av vilka det är som röstar på högerpopulistiska partier råder oenighet om de bakomliggande orsakerna. Bland de många förklaringar som framförts finns dock vissa gemensamma nämnare. En är att de högerpopulistiska väljarna känner sig marginaliserade eller åtminstone hotade ekonomiskt och socialt. Eftersom de ofta arbetar i den privata sektorn upplever de invandrare som konkurrenter. I offentlig sektor kommer anställda oftare i kontakt med invandrare som klienter, vilket leder till en mindre negativ syn på invandringen. De offentliganställda ser dessutom inte invandrarna som rivaler om samma arbeten.

Invandring som sådan behöver inte leda till att högerpopulismen ökar. Enligt den amerikanske statsvetaren Wesley Chapin tycks invandringen bli politiskt explosiv först när den kan kopplas till något upplevt socialt problem, exempelvis kriminalitet.

En valarbetare från brittiska Labour sade i en tidningsintervju i The Guardian för några år sedan att stödet till British National Party bygger på ”rasism plus X”. Vad X är kan variera. I det aktuella fallet var det konkreta, lokala frågor som lokaltrafiken, gatubelysningen och renhållningen, där folk kände sig bortglömda av det politiska etablissemanget. Det utnyttjade högerpopulisterna, ofta i kombination med påståenden om hur mycket resurser som kom invandrare till godo. Poängen är att X är en situationsbunden faktor, som kan variera mellan geografiska områden och historiska situationer.

Det står klart att högerpopulisterna har ett ökande politiskt inflytande, både direkt och indirekt. Exempel på direkt inflytande finner vi i Danmark, där striktare restriktioner för flyktingar har införts sedan Dansk Folkeparti blev stödparti åt regeringen. Man har skärpt kriterierna för asyl och familjeåterförening och försvårat giftermål mellan danskar och invandrare.

Påverkar indirekt

I länder där det direkta inflytandet är mindre förekommer det att andra partier anpassar sin politik efter högerpopulisterna, bland annat för att minska deras potentiella stöd. På så sätt kan högerpopulisterna ha ett indirekt inflytande även i länder där de inte är så starka. Därmed kan synen på vad som är rumsrent och politiskt korrekt förändras. Det kan till och med leda till en brutalisering av den politiska debatten. En del bedömare anser exempelvis att Dansk Folkeparti har bidragit till att göra det allmänna politiska klimatet i Danmark mindre tolerant. Exempelvis har Europarådets kommission mot rasism och intolerans kritiserat hur Danmark behandlar invandrade minoriteter.

I och med sin ökade politiska legitimitet har högerpopulisterna större möjligheter att påverka också europapolitiken. De har aktivt motarbetat Maastricht- och Amsterdamfördragen, euron, utvidgningen och processen mot ett nytt EU-fördrag. Nu arbetar de mot planerna på ett turkiskt EU-medlemskap. De använder EU-motståndet som utpressning och försöker tvinga fram fler folkomröstningar i EU-frågor.

Det finns visserligen länder där högerpopulismen har svårt att etablera sig, men dess inflytande är så stort att den politiska och samhälleliga omgivningen måste förhålla sig till den. Högerpopulismen kan inte önskas bort, och den försvinner inte genom att man ignorerar den.