Vad är egentligen populism?

Att de växer måste rimligen bero på att ganska många medborgare hyser andra åsikter om invandring än de etablerade partierna.

Vid andra tider har helt andra politiska stridsfrågor kännetecknat de partier som betecknats som populistiska. Mer generellt blir då frågan om populism är detsamma som att driva vissa ståndpunkter som har folklig förankring men som uppfattas som oacceptabla av samtliga etablerade politiska partier. Men om vissa idéer i förväg är dömda att förkastas med hänvisning till rådande moraluppfattning, hur ska då djupgående politiska förändringar kunna åstadkommas? Mycket av det som vi i dag anser självklart var ju politiskt inkorrekt för hundra år sedan.

Det vore intressant att få höra i vilka frågor som det finns stora ideologiska åsiktsskillnader mellan medborgarna och de etablerade partierna, såväl i Sverige som i andra länder. Om en majoritet av folket – men inte av riksdagen – skulle vilja införa dödsstraff, utrota vargen, avskaffa progressiva inkomstskatter, bygga ut kärnkraften, förbjuda samkönade äktenskap, avskaffa u-hjälpen, halvera alkoholskatten – hur avgör man vilka av dessa åsikter som är populistiska och vilka som i stället är fullt legitima som politiska programpunkter?

STAFFAN ULFSTRAND, Professor emeritus i zooekologi, Uppsala universitet

Svar:

Staffan Ulfstrand har rätt i att det finns en koppling mellan den nutida högerpopulismens framgångar och en invandringskritisk opinion – även om orsakssambanden är komplexa. Det är också sant att vad som uppfattas som populism är något relativt och kan variera mellan olika historiska situationer.

Däremot håller jag inte med om att populism är liktydigt med politiska krav som har folklig förankring men förkastas av det politiska etablissemanget. Den beskrivningen stämmer ibland med hur populistiska rörelser uppstått och nått framgång, men kärnan i populismen utgörs inte av en motsättning mellan folklig opinion och elitopinion. Kärnan består snarare av att vilja göra gällande att det finns ett sådant gap. Det innebär att populister:

• argumenterar utifrån ett vi och dom-perspektiv (den vanliga människan mot politiker och byråkrater),
• förhåller sig skeptiska till representativ demokrati och till exempel förespråkar fler folkomröstningar,
• förordar enkla lösningar på komplicerade problem,
• gärna hänvisar till ett mytiskt idealtillstånd (på engelska kallat heartland), oftast i det förflutna, som kontrasteras mot den nutida verkligheten.

Det är således inte åsikterna som sådana eller deras grad av folklig förankring som gör ett parti populistiskt. Det avgörande är hur de framförs och vilka argument de bygger på. Det går alldeles utmärkt att klä marginella minoritetskrav i populistisk retorik, och det är fullt möjligt att framföra majoritetskrav som inte omfattas av de etablerade partierna utan att hemfalla till populism.

Dessutom vill jag ifrågasätta om det verkligen är så att det faktum att vissa uppfattningar anses ”politiskt inkorrekta” skulle utgöra ett hinder mot djupgående politiska förändringar. Det är ju, som Ulfstrand påpekar, så att mycket som i dag uppfattas som självklart en gång i tiden varit ytterst kontroversiellt. Motståndet mot nya och obekväma politiska åsikter kan ses som ett nödvändigt stålbad som nya tankar behöver genomgå för att bli livskraftiga.

ANDERS WIDFELDT