Därför är det bra att herr Lie gnäller

Det börjar inget vidare. Vi ska träffa herr Lie, född i Japan, uppvuxen på Hawaii, nu ansvarig för ”International and Area Studies” och för alla internationella kontakter vid sitt universitet. Det är det andra universitetet i USA som vår svenska delegation besöker på sin rundresa, och herr Lie är den sista vi möter.

Hittills har besöken varit roliga. Vi har lyssnat till idel dynamiska, karaktärsstarka och synbarligen hängivna företrädare för olika delar av verksamheten, särskilt om sådant som rör humaniora: filosofi, historia, lingvistik med mera. De har alla infunnit sig på utsatt tid, tagit i hand och hälsat oss välkomna på ett glatt och informellt vis. Ingen har burit slips, bara en har fluga och en kjol (eller möjligen två); ungefär lika många kvinnor som män och en jämn fördelning mellan infödda och ditflyttade. Men strax inger de oss farhågor, för nu frågar de vad det är vi vill veta, som om de vore helt oförberedda på vårt besök. Så snart vi upplyst dem om det knäpper de dock på sina talapparater och ger, helt obundna av manus, väl inövade, på en gång systematiska och retoriskt drivna föredragningar om just det vi ville bli underrättade om.

Sedan besvarar de våra frågor som om de aldrig gjort annat, trots att de till en början inte verkar ha haft en aning om vad det hela rörde sig om. Och så slutar sessionerna lika punktligt som de börjat. En timme, pang!

Inför mötet med herr Lie ter det sig till en början annorlunda. Det är inte han själv som möter upp, utan det gör hans kvinnliga sekreterare, som artigt och vant lotsar oss till sammanträdeslokalen. Herr Lie själv, iförd slips och kavaj, hälsar stelt och till synes uttråkat. Vi känner oss som något katten släpat in. Skönt att snart få resa hem.

Men också den här gången kommer våra onda aningar på skam. Det är för att herr Lie snart bryter protokollet. Efter några pliktskyldiga redogörelser, bland annat för universitets utbyggda skandinaviska förbindelser där Sverige dock i stort sett saknas, börjar han nämligen med vass och cynisk humor att beklaga sig över sitt eget universitet. Han lamenterar så till den grad att jag börjar undra när hans sekreterare ska ge honom en spark på smalbenet. Det gör hon inte. Hon verkar tvärtom fullkomligt lugn och helt förtrogen med herr Lies bristande lojalitet med sin arbetsgivare.

Vad är det då herr Lie beskärmar sig så över? Det är att hans universitet är alldeles för decentraliserat. De är forskarna själva som på sina olika institut bestämmer allting: vad de ska forska om och hur de ska sälja sin forskning till hugade finansiärer. De blir försäljare, säger han, visserligen av den forskning som intresserar dem, men ändå försäljare. Och det är inte bra.

Allt beror på att universitetet saknar central strategi, menar herr Lie. Varken rektor eller någon annan i ledande ställning – herr Lie lika lite som någon annan – pekar ut den vetenskapliga färdriktningen för universitetet, utan alla gör som de själva vill. Rektor har visserligen ett stort och vackert hus, men makt – knappast. Han verkar inte ens behöva säkerhetsvakt.

Enligt Lie är verksamheten så decentraliserad att dess rektor inte ens dyker upp då världens ledande politiker hedrar universitetet med besök. Dem får herr Lie ta hand om (här anar man ett motiv till hans missnöje). Och det är universitetets olycka att dess gamla Nobelpristagare ständigt upprepar sin framgångssaga, den att det var för att de stod på sig i sina personliga och föga strategiskt motiverade forskningsintressen som de nått sin vetenskapliga ryktbarhet.

Vi i den svenska delegationen tittar lite förstulet på varandra, roade och förundrade. Vi förstår herr Lies missnöje, särskilt som företrädarna för det förra universitetet vi besökte utbredde sig om de strategiska satsningarna där. Vi hör också inne i våra huvuden återklangen av samma slags resonemang hemma i Sverige: universiteten måste bli mer strategiska och profilera sig mot varandra om de ska ha en chans att klara sig.

Ändå förstår vi inte riktigt varför herr Lie klagar så väldigt över eländet på sin arbetsplats. Ty namnet på hans universitet stavas Berkeley och anses allmänt som världen allra bästa universitet – om man får tro de ranglistor som ständigt offentliggörs över prestationerna i den här idrottsgrenen.

Man kan visserligen undra vad sådana här ranglistor är värda, i synnerhet som en delförklaring till Berkeleys förstarangsplats bland världens universitet är att det hyser en försvarlig mängd postmoderna (och i min mening vetenskapsfientliga) forskare, som har lyckan att bli citerade och citera varandra i parti och minut. ”Citeringar”, det vill säga att bli apostroferad av andra forskare, är ett av de oftast använda måtten på vetenskaplig kvalitet och framgång. Men även de postmoderna citeringarna förutan skulle Berkeley parkera mycket högt på listorna över världens främsta universitet.

Det är i det perspektivet man frågar sig varför herr Lie gnäller så. Det är också i det perspektivet man kan undra över att talet här i Sverige om att universiteten måste bli mer strategiska så ofta sker med hänvisning just till förhållandena i USA. Vilket USA? undrar man då.

Visst finner man även där universitet vars ledningar i strategiskt nit försöker satsa på den forskning som på sikt förmodas bli mest lönsam i olika avseenden. Stanford, det universitet vi besökte först, är ett exempel på det. Också det är högt rankat, fast inte lika högt som Berkeley på andra sidan San Francisco-bukten. Men olikheterna mellan universiteten i det land som så ofta framhålls som efterföljansvärt exempel borde leda till besinning.

Besinna också att den vetenskapliga verksamheten, styrd av ett alltför strategiskt tänkande, riskerar att leda till gigantisk överproduktion av forskning på områden som just nu ter sig angelägna för alla aktörer, vilka i sina ständiga kontakter med varandra smittas att profilera sig på samma sätt. Omvänt riskerar sådan forskning att komma på undantag, vars rön visar sig angelägna först i morgon.

Så Berkeley får gärna behålla topplaceringen, trots herr Lies jämmer, med eller utan postmodernister. Inte minst därför att magnolian blommar så vackert på dess underbara campus.