Politiska entreprenörer tar plats

I dag är 47 procent av riksdagens ledamöter kvinnor, år 1971 var motsvarande andel 14 procent. Samtidigt har genomsnittsåldern sjunkit till 47 år.

Andra förändringar är inte lika lätta att belägga i siffror. Till exempel att en typ av politiker, den trogna partiarbetaren, håller på att bytas ut mot en annan, den politiske entreprenören.

I den forskning som jag själv medverkat i har vi kunnat se att omsättningen bland politiker ökat. Under 1970- och 80-talen var mönstret stabilt. Då kunde man räkna med att ungefär en femtedel av riksdagens ledamöter byttes ut vid varje val. Sedan början av 1990-talet har siffran ökat, och i dag kan man räkna med att en tredjedel av riksdagsledamöterna byts ut vid valen. Den högsta noteringen, 35 procent, noterades i 2002 års val.

Fler frivilliga avhopp

Det som framför allt ökar är de frivilliga avhoppen. Det är också allt fler politiker som väljer att lämna sitt uppdrag mitt under pågående mandatperiod. Denna ökade omsättning har sin motsvarighet i en allt rörligare väljarkår.

För att kunna säga om det sker en förändring av politikertypen i riksdagen måste man genom enkäter och intervjuer tränga in i huvudet på politikerna och få svar på hur de tänker om sitt uppdrag. Det visar sig att det i dagens riksdag finns en tydlig generationsskillnad. Äldre politiker talar om sin roll med ord som att vara ”en kugge i ett maskineri”, medan yngre talar om betydelsen av att ta ”egna initiativ” och ”tänka nytt”. Det finns också ett nytt synsätt bland yngre politiker som går ut på att riksdagsuppdraget är något man har en begränsad period och att riksdagen är en arena, bland många andra, som man kan vara aktiv på. Det viktiga är inte längre att tjäna sitt parti utan att effektivt verka för den fråga eller det perspektiv som man själv anser viktigt.

Den franske statsvetaren Bernard Manin har beskrivit detta som en pågående omvandling av den representativa demokratin från en partidemokrati till en publikdemokrati. På sätt och vis är vi på väg att återgå till den situation som rådde under den klassiska parlamentarismen under 1800-talet, före masspartiernas genombrott. Då var det mer självklart att de valda representanterna sågs som fria att handla efter sitt eget omdöme.

Masspartiernas era innebar att politikerna ansågs bundna av det mandat väljarna gav dem i valet. Med ett drastiskt uttryck pågår en avpartipolitiseringsprocess i Sverige just nu. En stor skillnad gentemot den klassiska parlamentarismens era är dock att väljare i dag är betydligt mer välinformerade och politiskt intresserade.

Samtidigt som den politiska entreprenören tar plats i riksdagen ökar kvinnorepresentationen. Det har medfört att jämställdhet, liksom olika omsorgspolitiska frågor som familjepolitik och socialpolitik, har fått större utrymme i politiken.

Betydelsen av kön minskar

Könstillhörigheten har framför allt betydelse inom partierna. Till exempel är det fler kvinnor än män, både på den borgerliga sidan och bland partierna till vänster, som har lyft fram familjepolitik som en viktig fråga. Men de lösningar som förespråkats har sett olika ut. Synen på vårdnadsbidrag och beskattning av hushållsnära tjänster skiljer sig starkt mellan blocken.

Betydelsen av kön i riksdagen minskar dock över tid. Under framför allt 1980-talet och början av 1990-talet var könsskillnaderna tydliga. Detta syntes genom vilka utskott i riksdagen som kvinnliga respektive manliga politiker främst var verksamma inom och vilka områden som de själva sade att de var mest intresserade av, men också av svaren på olika attitydfrågor som har att göra med jämställdhet. Manliga politiker i dagens riksdag ser sig i större utsträckning som representanter för kvinnors intressen och åsikter än vad manliga politiker i riksdagen gjorde under 1980- och 90-talen. Feminism är alltså inte bara ett slagord i partiprogrammen utan märks alltmer i politikernas attityder och värderingar. I en enkätundersökning hösten 2006 ställdes en direkt fråga till politikerna i riksdagen: Finns det konkreta sakfrågor där du tror att ditt partis ståndpunkt blivit annorlunda på grund av den ökade kvinnorepresentation de senaste decennierna? 80 procent bland kvinnorna och 64 procent bland männen svarade jakande.

En norsk studie av utbyggnaden av den kommunala barnomsorgen mellan 1975 och 1991 belägger samma process. I början av perioden hade de kommuner där andelen kvinnliga politiker var högst också byggt ut den kommunala barnomsorgen mest. Allteftersom åren gick minskade dock sambandet. Man talar om en spill-over-effekt: när kvinnor kommer in i politiken medför det ett ökat fokus på frågor som är av särskild betydelse för kvinnliga väljare – på sikt blir dessa frågor i allt högre grad en angelägenhet även för manliga politiker.

Inom vissa yrken har man märkt en statusminskning när andelen kvinnor ökat, till exempel genom att löneläget sjunkit. Men det är inte självklart hur sambandet mellan kön och status ser ut i riksdagen. Ibland diskuteras att riksdagen som helhet förlorat i makt och inflytande, bland annat till EU. Men detta har inte med den ökade kvinnorepresentationen att göra. Det finns inget som talar för att de nordiska parlamenten, vilka alla har en hög andel kvinnor, skulle ha svagare ställning än parlament i det övriga Europa.

Minskad samlad erfarenhet

De undersökningar jag själv varit med att genomföra visar också att det finns en starkare kritik bland kvinnliga än bland manliga politiker mot hur det politiska systemet är organiserat. Framför allt är det partierna som kritiseras för att vara hierarkiska och toppstyrda.

Den kunskap som finns om betydelsen av andra bakgrundsfaktorer än kön, som ålder eller ursprungsland, är mer begränsad. Ideologi är inte det enda som styr, utan politikers ställningstaganden formas också av vardagliga erfarenheter. Så länge människors livssituationer skiljer sig åt beroende på om man är kvinna eller man, yngre eller äldre, är född och uppvuxen i Sverige eller är av någon annan härkomst, så kommer detta att ge avtryck i den politiska gärningen.

När det gäller de politiska entreprenörerna i riksdagen är det svårare att förutse konsekvenserna. Att partiernas grepp om sina politiker minskar är uppenbart, men det är mer oklart hur man väljer att bemöta den nya situationen. Man kan tänka sig att fler politiker som betraktar sitt uppdrag som att ”tänka nytt” och ”ta initiativ” innebär en rikare och brokigare politisk flora. Sinnebilden för en entreprenör är ju en person som ständigt är ute efter att bryta ny mark. Helt plötsligt dyker kanske en mängd frågor upp i politiken som ingen tidigare tänkt på som politiska.

Om man ser till riksdagen som helhet är det tydligt att den samlade erfarenheten bland ledamöterna håller på att urholkas. De ledamöter som valdes in i riksdagen år 1970 hade i genomsnitt drygt sju riksdagsår bakom sig, i dag är motsvarande siffra drygt fyra år. Den kunskapsbank som sitter i väggarna blir därmed allt mindre. En möjlig utveckling är att klyftan vidgas mellan å ena sidan politiker med lång erfarenhet och tyngd och å andra sidan sådana med kort erfarenhet och mindre möjligheter till inflytande.

Hur mycket har då dessa två förändringar med varandra att göra? Inte så mycket. Det finns inget som talar för att det framför allt skulle vara kvinnor som är politiska entreprenörer. I stället är det skillnaderna i inställning till det politiska uppdraget som är tydligast om man ställer olika generationer av politiker mot varandra. Det handlar om två parallella utvecklingar som är sprungna ur en tidsanda, där jämställdhet mellan könen har blivit en högt prioriterad fråga samtidigt som individualiseringen av samhället drivits allt längre.