Är det jaget som avgör vad som ska sparas?

När signalerna från kroppens sensorer beskriver ett för hjärnan känt – tidigare upplevt – scenario går signaler till kroppen att reagera utan att medvetandet först behöver tillfrågas. Något har redan skett: när medvetandet vaknar har du redan fångat bollen som någon kastade till dig.

Men det kan ju vara så att omständigheterna den här gången varit något annorlunda, så att det skedda inte blev bra. Efter att medvetandet kopplats på kan vi korrigera. Sålunda är medvetandet mer en kontrollfunktion än den primära beslutsinstansen.

Vad styr det som ska lagras för automatiska beteenden i framtiden? Antagligen en bedömning av det för oss positiva i det skedda (ger tillfredsställelse och bättre självkänsla) eller det negativa (ger varning eller rentav bestraffning). Ointressanta, triviala skeenden sparas inte och går till papperskorgen utan att medvetandet behöver trycka ”Delete”.

Hur gör hjärnan den bedömningen? Kan det vara en bearbetning genom summan av mina goda och mindre goda erfarenheter? I så fall är det ”jag”.