Blixtar och vulkaner gav livsgnista
År 1953 utförde den unge forskarstudenten Stanley Miller ett av tidernas mest berömda experiment. I ett rör lyckades han ur oorganiska molekyler och elektriska urladdningar skapa aminosyror, proteinernas byggstenar. Så hade han tänkt sig att livet på jorden kunde ha tagit sin början.
Men experimentet har under åren kritiserats från olika håll. Jorden var en mycket lugnare miljö än Stanley Millers våldsamma vulkanutbrott och blixtnedslag. Livsmolekylerna anlände nog till jorden från rymden, hävdar en konkurrerande modell.
Nu har en ny titt i Stanley Millers gamla lådor visat att experimentet kanske var mer revolutionerande än upphovsmannen hävdat från början. Det påstår geokemisten Jeffrey Bada, professor vid Scripps Institution of Oceanography, University of San Diego i Kalifornien, som har fått ärva allt material efter sin läromästare sedan denne avled i maj 2007.
Med dagens moderna metoder lät Jeffrey Bada analysera originalmaterialet och fann ytterligare ett tiotal sorter av aminosyror utöver de fem som Stanley Miller hittade på sin tid. Dessutom var några av de nyfunna molekylerna tillräckligt reaktiva för att själva ta vid och med tiden producera nya molekyler. Resultaten publicerades i oktober 2008 i tidskriften Science.
Den våldsamma vulkanmiljön och blixtarna behövde inte täcka hela jordytan heller, hävdar Jeffrey Bada. Det torde ha räckt med några små fickor, begränsade områden, där det gick hett till. Därefter kunde livsmolekylerna själva sprida sig vidare över vårt klot.
