Fällor kräver mer av fotografen

Just nu spejar över hundra kameror i norrbottniska skogar efter mårdhundar. Arten kommer från östra Asien och flyttades västerut som pälsvilt i före detta Sovjetunionen. Den har fått fäste i Centraleuropa och tränger in i Sverige via norra Finland. Mårdhunden finns på Artdatabankens ”svarta lista” eftersom den hotar vår inhemska fauna. Den kan sprida rabies, skabb, dvärgbandmask och andra sjukdomar. – Kamerorna är oerhört effektiva. Så fort vi får en indikation på att en mårdhund finns i närheten så går vi in med hundar och fällor, säger P.-A. Åhlén, viltbiolog vid Sveriges lantbruksuniversitet i Umeå. De fångade djuren får en radiosändare så att biologerna kan följa dem när de söker sig till andra mårdhundar. Målet är att utplåna hela arten från svensk mark. ###Blixten lät som en kanon Kameror som börjar filma eller ta stillbilder när vilda djur kommer förbi – så kallade fotofällor – har blivit viktiga inom viltvården. Men som regel är linsen riktad mot hotade arter som behöver all hjälp de kan få för att överleva i vilt tillstånd. Den nordvästafrikanska geparden Acinonyx jubatus hecki är ett typiskt exempel. Den är akut hotad enligt den internationella naturvårds­unionen IUCN. Förra året avslutades den första systematiska inventeringen av centrala Sahara med fotofällor. Kameror utspridda över ett område lika stort som Gotland fotograferade sammanlagt fyra nordvästafrikans­ka geparder. Dagens uppskattning av populationen – färre än 250 vuxna individer – bygger på gissningar. Forskarna hoppas att fotofällorna ska ge säkrare besked om hur många geparderna verkligen är, hur de rör sig och hur de samverkar med andra arter. Fotofällor har fångat skygga djur i flykten ända sedan början av förra seklet. En av pionjärerna inom området var Frank Chapman, ornitolog vid American Museum of Natural History i New York. På 1920-talet arbetade han på ön Barro Colorado vid Panamakanalens norra ände. Han kopplade en storbildskamera laddad med en enda filmruta av glas till en snubbeltråd. Ett lockbete i form av kött, fisk eller en banan fastknuten direkt i tråden lockade till sig vilda djur. Frank Chapman noterade att kamerans blixt lät som en mindre kanon och att knallen måste ha skrämt vettet ur djuren. Trots det lyckades han fotografera skygga tapirer, ozeloter och pumor, liksom mindre skygga varelser som råttor och möss – och några av sina egna medarbetare. ###Jaguar gick i fällan På samma ö fastnade nyligen en jaguar för första gången i en fotofälla. Det var en smärre sensation eftersom det har funnits en biologisk fältstation på Barro Colorado ända sedan Chapmans dagar. Trots enstaka rapporter om spår och skymtar hade ingen av de hundratals biologer som finkammat ön tidigare lyckats fånga djuret på bild. Dagens fotofällor har elektroniska rörelsedetektorer i stället för snubbeltråd. De reagerar på varma föremål i rörelse. Samma slags detektorer finns i tjuvlarm och i lampor som tänds automatiskt. Många professionella naturfotografer har börjat använda fotofällor för att fånga tålamodsprövande arter. Tekniken har också blivit populär bland jakt- och djurintresserade privatpersoner. De mest avancerade systemen innehåller en mobiltelefon som skickar hem bilder så att man slipper gå ut i skogen och vittja minneskort. Men mårdhundsforskarna i Umeå håller sig till enklare modeller. En stor andel av deras bilder visar bara fladdrande löv eller solspeglingar i gräs. – Att skicka sådant via mobiler skulle bli orimligt dyrt, säger P.-A. Åhlén. Ullas Karanth, bevarandebiolog vid Wildlife Conservation Society i Indien, satsar också på enkla och billiga kameror, delvis på grund av risken för skadegörelse. – I vissa områden har vi fått kameror sönderslagna av nyfikna elefanter, säger han. ###Streckkod bättre än fotspår Ullas Karanth har lång erfarenhet av att räkna tigrar. En traditionell metod bygger på att skogvaktare känner igen fotspår från enskilda djur. Men metoden är osäker. Ullas Karanth visade skogvaktare bilder av spår från identifierade tigrar – och upptäckte att de gissade helt fel. I början av 1990-talet utvecklade han i stället ett sätt att övervaka tigerbestånd med fotofällor. Ullas Karanth och hans medarbetare tog fasta på det faktum att varje tiger har en unik uppsättning ränder, ungefär som en streckkod. Därmed är det möjligt att använda en väl beprövad ekologisk beräkningsmodell som kallas fångst-återfångst. Principen är enkel. Den som till exempel vill veta ungefär hur många råttor som bor i en källare behöver bara en märkpenna och en råttfälla (som fångar råttorna levande). Alla råttor som fastnar i fällan får ett märke på ryggen och släpps sedan ut. Vid ett senare tillfälle ställer man tillbaka fällan. Andelen märkta råttor i den nya fångsten gör det möjligt att uppskatta det totala antalet råttor. På motsvarande sätt fångar Ullas Karanth och hans medarbetare tigrar i fotofällor. De använder tigrarnas ränder för att skilja mellan nya djur och sådana som fotograferats tidigare. Kamerorna är monterade parvis så att de kan fotografera tigern från två håll samtidigt. Ränderna skiljer sig nämligen något mellan kroppshalvorna. Samma teknik används numera flitigt även för leoparder, geparder, snöleoparder, jaguarer, axishjortar och många andra arter med kroppsteckningar som är unika för varje individ. – När det gäller skygga djur så har metoden öppnat en helt ny värld, säger Mogens Trolle, zoolog på Statens Naturhistoriske Museum i Köpenhamn. Han har själv använt fotofällor för att räkna ozelotkatter i översvämningsområdet Pantanal i Brasilien.