Än är det inte för sent…

## Karin Bäckstrand

Docent och forskare vid Statsvetenskapliga institutionen, Lunds universitet.

Man måste ha rimliga förväntningar på ett ramavtal mellan 190 stater! FN-avtalen anger färdriktning snarare än de är effektiva instrument för att reducera växthusgaser, och de har en grundläggande brist – de efterlevs inte. Ett FN-avtal kommer aldrig att ensamt bli ett styrande instrument för medlemsländernas nationella ekonomi och energipolitik.

Tjugo länder i världen står för 80 procent av utsläppen av växthusgaser. Ett avtal utan de stora utsläppargiganterna – Kina, USA och Indien – är verkningslöst.

Lägg inte alla äggen i en korg – Kyotoprotokollet är bara en arena för att motverka ökning av växthusgaser.

Klimatpolitiken sker på många arenor – i städer och kommuner, i de amerikanska delstaterna, i företag och frivilligorganisationer.

## Örjan Gustafsson

Professor i biogeokemi vid Stockholms universitet.

Bredda klimatförhandlingarna till sot- och andra partiklar. Varje vinter bildar de ett töcken av bruna moln över stora delar av Asien. Det bruna diset som är en blandning av sot, svavel och andra stoftpartiklar är skadligt för hälsan och påverkar klimatet starkt.

Det är betydligt mer komplicerat att hantera utsläppsbegränsningar av ”växthuspartiklar” än av växthusgaser, eftersom partikelsoppan kan innehålla både partiklar som sot, som värmer upp klimatet, och svavelpartiklar, som leder till en nettoavkylning av klimatet.

Sådana komplikationer får inte längre tas som intäkt för att inte grundligt undersöka förutsättningarna att begränsa exempelvis sotutsläppen som i dag står för cirka hälften av den globala upp-värmning som kan härledas till koldioxid.

## Elisabet Lindgren

Läkare och forskare vid Karolinska Institutet i Solna och vetenskaplig rådgivare inom området Klimatförändringar och hälsa.

Se inte bara till att begränsa utsläppen – anpassning till de förändringar som väntar är lika viktigt. Klimatförändringen innebär att extrema väderhändelser, som värmeböljor, översvämningar, tropiska orkaner och torka, kommer att öka i både förekomst och intensitet. Med dem följer skador, sjukdomar och stora hjälpbehov.

Risken för epidemier, ändrad vattentillgång, undernäring, samt befolkningsförflyttningar när havsnivån stiger, kommer också att öka. De som drabbas mest är de som är mest utsatta, de som inte klarar av att anpassa sig. Det behövs hjälp även inom EU med att göra riskanalyser och planera för förändringar. Det behöver inte kosta något extra i längden, utan vinster följer av satsningarna. Till exempel om städerna ska göras miljövänligare vinner man i ökad hälsa hos invånarna. Det är sällan helt nya satsningar behövs, utan åtgärder mot klimatrisken kan läggas in i existerande program.

Och glöm inte läkarnas försiktighetsprincip: ersätt inte dåliga mediciner med andra som ger dåliga biverkningar.

## Erland Källén

Professor i dynamisk meteorologi vid Stockholms universitet.

Följ upp klimatavtalen. Uppföljning av alla klimatöverenskommelser är en avgörande aspekt. I dag finns inga överenskomna sanktionsmöjligheter för de länder som skrivit på Kyotoprotokollet. Ett land kan alltså överskrida sina utsläppsmål utan att det får några konsekvenser. I ett framtida avtal måste det finnas möjligheter att straffa dem som bryter mot avtalet. Det innebär också att det blir viktigt att ta reda på hur utsläppen av klimatpåverkande gaser (och eventuellt partiklar) verkligen utvecklas. I dag sker detta enbart genom att varje land rapporterar sina utsläpp. Hur bra denna rapportering är beror helt på hur noga varje land håller reda på sina industrier, hushåll, fordon och andra utsläppskällor. I framtiden kan det finnas möjligheter att också följa upp klimatutsläppen med hjälp av satellitmätningar. Dagens satellit- och analyssystem är inte tillräckligt bra för att kunna följa utsläppen på landsnivå, men ett intensivt forsknings- och utvecklingsarbete pågår inom detta område.

## Klas Eklund

Seniorekonom på SEB. Hans bok *Vårt Klimat* kom ut 2009 på Norstedts förlag.

Världens samlade utsläpp måste minska med minst hälften fram till år 2050. Om detta ska vara möjligt måste de rika ländernas utsläpp minskas med runt 80 procent, medan utsläppen från tillväxtländer som Kina måste vika neråt inom ett till två decennier, helst tidigare. För att det sistnämnda ska bli möjligt krävs att i-länderna för över finansiella resurser och know-how till u-länderna.

Om utsläppen ska minskas så radikalt krävs kraftfulla ekonomiska styrmedel – antingen skatter på utsläpp eller hoplänkade system för handel med utsläppsrätter. Blir det dyrare att släppa ut, kommer både företag och hushåll att få drivkrafter att ändra beteende.

Tyvärr tror jag inte att Köpenhamnsmötet når så långt som önskvärt på någotdera av de här två områdena. Skillnaderna i åsikter mellan framför allt USA och Kina är helt enkelt för stora. Men kanske kan Köpenhamn i alla fall bli starten på en förhandlingsprocess som så småningom landar rätt.

Men det är bråttom!