Infekterad fråga om religiös arvsrätt

Den svenska lagstiftningen om arvsrätt utgår från att arvet ska fördelas enligt de lagar som gäller i det land som den avlidne var medborgare i vid sin död. Men förutsättningen är att den utländska lagstiftningen inte strider mot svensk arvsrätt. Sharialagarna gör det. Till exempel ärver inte kvinnor lika mycket som män, medges inte arv över religionsgränser och får inte barn utanför äktenskapet ärva sin far. Naturligtvis kan det vara intressant att genomlysa och presentera detta i en akademisk avhandling.

Islamisk arvsrätt i det mångkulturella Sverige heter avhandlingen som juristen Mosa Sayed den 29 januari försvarade vid Uppsala universitet. Men avhandlingen går längre än att leverera en ingående redogörelse för och analys av den islamiska arvsrätten. Mosa Sayed förordar tydligt också vad som bör göras i Sverige: Det rättsliga erkännandet av den kulturella tillhörigheten bör i vissa fall kunna leda till att arv delas med olika lotter beroende på om arvingarna är män eller kvinnor.

Nu är arvsrätten ingenting som lagstiftas i detalj, utan man har en frihet att delvis välja själv. Kortfattat uttryckt har bröstarvingar i Sverige rätt till lika andelar av halva arvet, medan andra halvan kan fördelas på annat sätt enligt testamente. Men att förespråka att svenska domstolar ska tillämpa en lag som metodiskt diskriminerar kvinnor är något annat.

###”Orimlig särlagstiftning”

Författaren och journalisten Dilsa Demirbag-Sten väckte i bland annat Svenska Dagbladet frågor om disputationen, som skedde i en överfylld och hårt bevakad sal i Uppsala. Genom att propagera för att sharialagar ska kunna tillämpas vid arvskiften i Sverige angriper Mosa Sayed de värderingar som ligger till grund för den svenska författningen, menar Dilsa Demirbag-Sten: Det är orimligt att ett sekulärt samhälle i mångkulturens namn ska tillgodose religiösa gruppers önskan om särlagstiftning. Mångkultur har blivit politik, och Dilsa Demirbag-Sten uppmanade våra bärande institutioner och ledare att ta sitt ansvar och stå emot opinionsvindar som blåser allt starkare.

Svaret författades av juridiska fakultetens dekanus, professor Torbjörn Andersson: Avhandlingen har inga brister, den är ett pionjärarbete, Sayed tar sitt ansvar för en diskussion kring mångkultur som ligger i ett politiskt spänningsfält.

Flera personer inom den akademiska världen som är insatta i ämnet har motsatt åsikt. Alla avböjde dock bestämt att kommentera frågan i Forskning & Framsteg. Den är alltför infekterad, var ett av argumenten. Man vill inte göra sig osams med sitt eget eller andra lärosäten, ett annat.

En som inte väjer för debatt är Bo Rothstein, professor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet. I god tid före disputationsdagen, redan den 21 januari, skickade han sina principiella synpunkter på avhandlingen i ett brev till betygsnämndens ordförande. Han påpekar där att den svenska rättsordningen faktiskt innehåller en sträng skrivning gentemot varje form av särbehandling.

– Min ståndpunkt är tydlig: Förslaget strider mot våra grundlagar, där det bestämt uttalas att den offentliga makten ska utövas med respekt för alla människors lika värde.

Hur kan det komma sig, frågar Bo Rothstein i brevet, att en avhandling i rättsvetenskap som läggs fram i Sverige och som enligt avhandlingsförfattarens egen utsaga ”med ljus och lykta” söker efter stadganden för vad som ska räknas som ”uppenbart” i svensk rättsordning när det gäller frågor om jämställdhet mellan män och kvinnor helt nonchalerar grundlagens stadganden?

###Inte bara en islam

Nej, några sådana stadganden har alltså Mosa Sayed uppenbart inte funnit. Och då finns det inga hinder för svenska domstolar att följa islamiska lagar med grund i Koranen, menar han. Här uppenbarar sig ytterligare ett problem med avhandlingen. Den utreder noga den egyptiska lagen, men förordar sharialagar generellt. Det finns dock inte en enda islam, utan en rad olika tolkningar och typer av islam. Följaktligen har reglerna utformats och anpassats olika i olika muslimska länder.

Låt vara att själva avhandlingens kvalitet tål att diskuteras, nu har betygsnämnden godkänt den. Enhälligt, understryker Torbjörn Andersson i Svenska Dagbladet, vilket är föga överraskande. Det är vad som är praxis, anmärkningsvärt vore annars.

Akademiska strider kan vara rätt så hårda. Inget fel i det. Så länge det råder ett öppet klimat för debatt tål vi alla att diskutera om vi nu i mångkulturens namn ska eller inte ska avstå från vad den svenska grundlagen hittills stadgar. Problemet börjar när debatten stryps och när det berömda uppsaliensiska Tänka fritt är stort, men tänka rätt är större verkar förvandlas till Tänk rätt, annars…