Ska vi mixtra med klimatet?

Blodröda solnedgångar, men aldrig blå himmel på dagarna. Så kan världen se ut om chockterapi införs för att sänka jordens feber. Några tycker att det redan i dag finns teknik för att billigt och effektivt ta itu med de globala klimatproblem vi skapat – geoengineering kallas det. Andra hävdar att det bara är fantasier och önsketänkande. Riskerna är för stora, och vi vet inte ens vad vi inte vet. Plan B har den också kallats, det gjorde den brittiska vetenskapsakademin Royal Society när den i september 2009 gav ut en rapport över drastiska åtgärder som kan tänkas styra framtidens klimat. Till skillnad från plan A – att globalt sänka koldioxidutsläppen. Den går minst sagt långsamt. Målet att kraftigt och inom kort reducera utsläppen har vi nog redan missat i och med att världens politiska ledare åkte tomhänta från mötet i Köpenhamn i december. Många fruktar att plan B inte bara erbjuder en lösning på det globala uppvärmningsproblemet, utan också är ett sätt att fly undan kraven på omställning och svåra politiska beslut. För stor uppmärksamhet på de tekniska lösningarna kan leda bort från källan till hela klimatproblemet: utsläppen av koldioxid. Hur ser då reservplanen ut? Den innehåller i huvudsak två sorters insatser: att skärma av solinstrålningen och att städa bort koldioxiden vi släpper ut. En uppsjö metoder, mer eller mindre fantasifulla, har föreslagits. Vad sägs om att lyfta jättespeglar högt ovan skyarna för att kasta solens värmande strålar tillbaka mot rymden? Eller att täcka himlen med miljarder små vita frisbees, ett plastmoln som följer solens gång? Vi kan också måla hustaken och gatorna vita så att de absorberar mindre värme. Grödor och träd kan genförändras så att de får ljusare blad och tål högre temperaturer och torka. På ritborden finns även en flottilj av fartyg som sprutar havsvatten högt upp i luften, så att små vita molndroppar bildas på saltpartiklarna och skyddar mot värme. Eller så kan vi svepa in hela klotet i en tunn slöja sulfatpartiklar som svävar högt uppe i atmosfären. Det går också att försöka verka i andra änden – att städa efter oss. Koldioxiden som bildas när vi förbränner fossila bränslen kan kanske sugas tillbaka av konstgjorda träd? Eller kan järnfilsspån spridda över vattenytan få små alger att växa till sig i världshaven och konsumera mer koldioxid? Många av metoderna tycks enkla, effektiva och snabba. I de flesta fall krävs ingen särskilt avancerad teknik. Samtidigt får vi inte glömma att det fortfarande bara är förslag; det finns ännu inga bevis för att de fungerar i praktiken. Och liksom de flesta andra tekniska lösningar har de sidoeffekter. De väcker även ett antal etiska frågor som måste besvaras innan människor sätter i gång att medvetet styra om klimatet. För att tala med Alan Robock, professor i miljövetenskaper vid Rutgers University i New Jersey: – Vem i hela världen har rätt att vrida på termostaten? Trots att han räknar upp många argument emot geoengineering, tycker Robock att forskarna noga måste utreda dess för- och nackdelar. – Vilken dag som helst kan vi i desperation stå inför dilemmat att snabbt införa någon av metoderna, men i så fall vilken och hur? Då har vi inte tid att börja undersöka riskerna, vi behöver ha pålitliga underlag för besluten. Det är inte bara tokstollar som för fram de mer eller mindre vilda planerna. FN:s klimatpanel IPCC kommer i sin nästa rapportutgåva år 2013 att utreda ämnet, som i den senaste rapporten från 2007 nämndes rätt flyktigt. Till och med klimatexperten och president Obamas vetenskaplige rådgivare John Holdren har uttalat sitt stöd för forskning om storskalig klimatteknik. Trovärdighet har vunnits stegvis, och science fiction-stämpeln försvann nyligen. Men fortfarande är det bara ett hundratal forskare i hela världen som ägnar sig åt djupdykningar i ingenjörslösningarnas möjligheter och fallgropar. Desto mer har intresset vuxit i medierna. – Men det finns nästan inga forskningsprogram och inte heller några pengar, påpekar Ken Caldeira, ledare för forskning i global ekologi vid Carnegie Institution i Stanford. När han på 1990-talet samarbetade med Edward Teller, den amerikanska vätebombens fader, var det ingen som på allvar ville diskutera reflekterande partiklar i stratosfären. År 2002, 94 år gammal, skrev Teller än en gång om behovet av att målinriktat och medvetet styra jordens klimat, men ämnet ansågs fortfarande tabubelagt. Dr Strangelove räddar jorden var kanske den minst elaka rubriken i The Economist när tidskriften i januari 2007 sammanfattade läget. Då hade redan sommarnumret av den vetenskapliga tidskriften Climatic Science publicerat flera artiklar i ämnet, och att atmosfärskemisten och Nobelpristagaren Paul Crutzen skrivit en av dem gav skjuts åt hela fältet. Skapa konstgjorda sulfatmoln i övre atmosfären och skym solen, då blir det svalare, påminde han än en gång. Att blockera solen med sulfatpartiklar är nog det minst galna förslaget, för naturen har redan prövat det vid vulkanutbrotten. Därför har också den metoden blivit mest utforskad och omdiskuterad på sistone. När vulkaner sprutar ofantliga mängder svaveldioxid rakt upp i atmosfärens högre lager formas mikroskopiska partiklar, minispeglar som får solstrålarna att vända tillbaka ut i rymden. Vid utbrottet av vulkanen Pinatubo på Filippinerna år 1991 spreds tjugo miljoner ton sulfatpartiklar runt jordklotet, och året därpå minskade den globala temperaturen med i snitt en halv grad. Nu ägnar forskare möda åt att bättre förstå denna process. Hur och exakt vad skulle det vara bäst att spreja däruppe? Partiklarna måste bli lagom stora och sväva fritt och inte klumpa ihop sig och genast singla ner igen. Det kommer de till slut att göra ändå, vilket innebär att partikelskiktet ständigt måste fyllas på med runt 10 kilo i sekunden. – Det stämmer att vulkaner kyler klimatet, men de är långt ifrån harmlösa, varnar Alan Robock, som publicerat en lista över bieffekter av den sortens teknofix. Han manar till försiktighet. Partiklarna förstör ozonet, som på 20–30 kilometers höjd hindrar den livshotande ultravioletta strålningen från att nå marken. Efter Pinatubo försvann 3 procent av ozongasen. Nya beräkningar pekar mot att en långvarig partikeldimma bidrar till att ozonskiktets läkning försenas med mellan 30 och 70 år. Med mindre solvärme försvagas också avdunstningen från marken och därmed blir det mindre regn på jorden. Dessutom fördelas effekterna ojämnt – under sommarmånaderna på norra halvklotet kyls kontinenterna mer och haven mindre, vilket dämpar sommarmonsunen. Då uteblir det välbehövliga regnet som ger grödor till över två miljarder människor i Asien och Afrika. – Miljöeffekterna efter vulkanutbrotten dröjer sig bara kvar i ett till två år, men med geoengineering får vi mer permanenta förändringar med allvarliga konsekvenser till följd, varnar Alan Robock. Lika säker är inte sulfatförespråkaren Ken Caldeira. Med mindre avdunstning blir det mer fukt kvar i marken, varför nettoeffekten för grödorna är oklar. Han rättfärdigar geoengineering som ett sätt att, i väntan på alternativa energitekniker, akut lindra följderna av den globala uppvärmningen. – Vi köper bara lite tid, och det är inte helt avgjort hur vulkanmodellen påverkar oss, försvarar Caldeira partikelmolnet. Vi tror att den ojämna fördelningen av effekterna gäller mest när åtgärderna sätts in snabbt. Är vi försiktiga kan problemen kanske avstyras. Ken Caldeira jobbar just nu med att skapa modeller för att jämna ut klimatteknikens verkan över jordklotet. Robock välkomnar förslagen, men samtidigt ser han ett allvarligare problem i att de olika datormodellerna som forskarna jobbar med är svåra att jämföra. Någon gång kommer de att behöva testas i verkligheten. – Det är bara det att vi inte kan pröva dem i liten skala. Utslagen blir så små att de suddas ut av det vanliga vädrets växlingar. Varken utbrottet av Alaskavulkanen Kasatochi år 2008 eller ryska Sarytjev i fjol lämnade några påtagliga avtryck på klimatet. Båda sprutade ut cirka 2 ton svavelgaser – en tiomiljondel av Pinatubo – och efterverkningarna försvann i det allmänt kaotiska vädret. Slutsatsen är att testerna bara kan göras i full skala och under en längre tid med alla de risker som tekniken möjligen medför. Då är de inga tester längre. Beräkningarna, påpekar Alan Robock, visar att det skulle behövas ett Pinatubo vart fjärde år för att motverka uppvärmningen under de närmaste decennierna. – De här lösningarna får absolut inte ersätta huvudåtgärden – att minska utsläppen av växthusgaser, säger Ken Caldeira. Koldioxidhalten ökar ständigt i atmosfären och fortsätter att skada ekosystemen, försura haven, hota näringskedjorna i oceanerna och döda korallerna. Under tiden samlas växthusgaserna under den skuggande slöjan. Koldioxiden, den egentliga orsaken till jordens åkommor, försvinner inte bara för att febern sjunker. Tvärtom – ändrar vi ingenting i vår livsföring ökar utsläppen dramatiskt. Det ögonblick man slutar att spreja upp svavelgaserna kommer värmeutbrottet att bli förödande för jorden. Responsen skulle bli våldsammare än en gradvis uppvärmning under en längre tid, visar beräkningarna. Som ett damoklessvärd hänger klimatsammanbrottet över oss och de kommande generationerna. Lockelsen ter sig dock stor, och klimatforskarna ser till sin häpnad att det starkaste stödet kommer från oväntat håll. Många av de välkända förnekarna av klimatproblemet stöder nu de globala ingenjörslösningarna. Den oheliga alliansen är bekymmersam för forskarna. De tycker sig se alltför grova förenklingar i de ekonomiska kalkylerna som inte tar tillräcklig hänsyn till teknofixens baksidor. Detta illustrerar vad många befarar: att viljan att sänka koldioxidutsläppen minskar med vetskapen om att det finns andra utvägar. Det blir ett farligt moraliskt vågspel, och än farligare om man beaktar det låga priset för tekniken, påpekar ytterligare en av de namnkunniga klimatforskarna, kanadensaren David Keith. – Det är helt absurt billigt, bara 0,0001 procent av världens samlade nationalinkomster, säger Keith. För ekonomerna är priset ett tungt argument – räknar man helt sonika kostnader mot intäkter blir klimatteknikerna klara vinnare. Just så har den kontroversielle ekonomen Bjørn Lomborg, som leder Climate Consensus Center i Köpenhamn, resonerat tillsammans med ett femtiotal andra ekonomer, fem av dem Nobelpristagare. Lomborg förnekar att han förut förnekade växthuseffektens betydelse, och han lyfter i stället fram ingenjörslösningar för klimatet som en viktig världsangelägenhet. Fast då bortser de från komplexiteten hos klimatsystemet, bieffekterna och de intrikata följderna på lokal och global nivå, anser Alan Robock. Problemet blir än mer akut när ett par miljarder dollar skulle räcka för att spruta svavelgaser i atmosfären. Vad händer om en klimatbesatt dollarmiljardär får för sig att faktiskt göra det? Kanske det någonstans i kulisserna redan står en Greenfinger, uppkallad efter James Bonds guldbesatta Goldfinger av ekonomiprofessor David Victor vid Stanford University. Även en nation som känner sig särskilt hotad skulle kunna chansa på en snabb lindring. Den ryske klimatforskaren Jurij Izrael, som varit vice ordförande i FN:s klimatpanel, föreslog redan för fem år sedan president Vladimir Putin att släppa ut 600 000 ton svaveldioxid i atmosfären för att sänka temperaturen. Nu blev det inget utsläpp den gången, men när mäktiga intressen står på spel kan saker sättas i rullning vars konsekvenser inte går att förutse. Vem bär ansvaret då? – Vi behöver ett regelverk innan någon nation eller individ får för sig att mixtra med klimatet, säger Alan Robock. I mars 2010 for han tillsammans med över 150 forskare och policyexperter från 15 länder till semesterorten Asilomar i Kalifornien för att skissa på principer för forskning och fältförsök kring klimatet. Mötesplatsen är symbolisk. År 1973 samlades där genteknikens pionjärer för att diskutera teknikens risker. Resultatet ett år senare blev ett moratorium – ett frivilligt forskningsstopp – som innebar att mer kunskap krävdes innan experimenten kunde gå vidare. De flesta erkänner behovet av klara riktlinjer, men debatten gäller vem som stakar ut dessa och vilka intressen som styr. Oceanografen Margaret Leinen, som tog initiativet till det nya mötet i Asilomar, ifrågasätts för sina nära band till företaget Climos. Firman startades av Leinens son och hade länge planer på att sälja utsläppsrätter mot att sprida järnfilspån i havet som skulle främja koldioxidslukande alger. Redan på 1980-talet försäkrade oceanografen John Martin: ”Ge mig en tankbåt fylld med järn så ska jag ge er nästa istid.” Algskog i havet skulle ersätta de glesnande skogarna på land. Men – som vanligt – så enkelt är det inte. Döda alger ruttnar på havsbottnen och bildar metan, och när den gasen väl bubblar upp till ytan har den tjugofalt kraftfullare växthusverkan än koldioxiden. I sista stund stoppades Climos och ett liknande kommersiellt projekt med hjälp av internationella havsavtal. Margaret Leinens kopplingar, påpekar David Keith, äventyrar mötets trovärdighet. Även dess legitimitet har satts ifråga. Vilka är egentligen de som tillskansat sig makten att få råda över klimatforskningen? Ett femtiotal miljöorganisationer från olika håll i världen undertecknade ett protestbrev inför mötet. Ingenjörslösningarna är inte enbart ett tekniskt problem, skrev de, det är för tidigt och oansvarigt att ta sådana beslut på ett privat ordnat möte. Vem sätter dagordningen och vems intressen är företrädda? I brevet kräver de större öppenhet och bredare samling kring besluten. Fler måste få vara med och bestämma huruvida vi önskar oss röda solnedgångar till priset av en grå stjärnlös himmel. Och om vi är beredda att ta risker med jordens framtid genom att experimentera med klimatet.