Darwin shoppar loss

Under den övervägande delen av sin tid på jorden har vår art levt i små grupper och livnärt sig genom att samla vegetabilier, genom att jaga smärre och större villebråd samt troligen också genom att snylta på mer effektiva rovdjurs måltidsrester – en opportunistisk strategi anpassad till de växlande ekologiska betingelserna i vår arts afrikanska urhem. Individens fortplantningsframgång har i stor utsträckning styrts av hur han eller hon framstod för de övriga flockmedlemmarna. Många faktorer bidrog till vilken grad av uppskattning som en individ mötte framför allt hos representanter för det andra könet. Folkslag med samlar/jägarekologi brukar anses ha ett relativt egalitärt samhällssystem, vilket dock inte hindrar att den individuella fortplantningsframgången bland männen varierar i hög grad. ”Följande de ursprungliga prejudikaten”, för att citera Povel Ramel, en av 1900-talets klokaste svenska biologer, tävlade samtliga gruppmedlemmar av bägge könen om att maximera sin fortplantning. I den konkurrensen gäller det att göra ett gott intryck. I sin nya bok, Spent, argumenterar den amerikanske evolutionspsykologen Geoffrey Miller med sakkunskap och stilistisk elegans för tesen att samtidens extrema konsumism går tillbaka på vårt genetiska program som dikterar, eller åtminstone ihärdigt rekommenderar, ett oavlåtligt skyltande med den egna förträffligheten. Det ligger makt i att framhålla både sina gener och sina resurser. Miller hävdar att dagens varuproducenter med stor framgång men sig själva ovetande exploaterar denna vår inbyggda lust att briljera – visa att vi kan någonting som ingen annan i trakten klarar av. Svårt och dyrt ska det vara – sedan kvittar det egentligen vad det är vi visar fram. Varför köpa en opraktisk, trång, utomordentligt bensinslukande och underhållskrävande sportbil för en miljon kronor om inte för att framstå som häftig? Eller en handväska till ett pris som motsvarar ett par månadslöner för flertalet medmänniskor? Vad sådana inköp än föregås av, inte är det snävt ekonomiska överväganden. Reklamen exploaterar vårt oreflekterade begär efter prylar avsedda att visa att vi är ett nummer större än resten. Det finns studier som visar att de flesta människor, om grannarna är rikare än de, hellre är fattiga än rika under förutsättning att deras grannar är ännu fattigare. Välstånd är något mycket relativt. Om allt går som det ska, blir resultatet av allt detta skyltande ett litet barn, och då måste vi stänga Millers bok och öppna en annan, minst lika intressant och välskriven. Författaren heter Sarah Blaffer Hrdy, framstående antropolog och liksom Miller verksam i USA, och hennes nya bok heter Mothers and others. I den driver hon tesen att en av de viktigaste faktorerna för evolutionen av människans extrema hypersocialitet inklusive vår förmåga att sätta oss in i och förstå andra individers relationer och ambitioner, har varit det stora behov av vård som måste tillgodoses om ett litet människobarn ska bli en vuxen kvinna eller man. Långt mer än hos våra närmaste släktingar bland primaterna är ett nyfött barn vårdkrävande, och detta under flera år. För en kvinna vore det ett stort avbräck för den livstida reproduktionen att på egen hand föda upp sina barn. Lösningen, menar Hrdy, var att barnomsorgen i ökande omfattning blev kooperativ. Andra kvinnor i gruppen, framför allt de som var nära släkt med den nyblivna mamman, ryckte in och avlastade. Och vem hade bäst förutsättningar att indirekt öka sitt eget genetiska bidrag till kommande generationer genom att hjälpa den nyföddes mamma? Systrarna, för all del, men de var för det mesta fullt upptagna med sina egna ungar. Mormor däremot, för hon hade vanligtvis sin egen reproduktion bakom sig och kunde alltså ägna alla sina krafter åt att bistå sina döttrar med deras ungar. I många nutida samhällen har man funnit att barn med en närvarande mormor har bättre utsikter att nå vuxen ålder än barn som saknar denna stöttepelare. Menopausen – en anpassning som evolverat som ett inslag i den alltmer kollektiva barnomsorgen i de nomadiserande människogrupperna på de afrikanska vidderna? Men männen då, bidrar inte de till avkomlingarnas uppfödande? Jo, hos de flesta folkslag, men sällan lika intensivt som kvinnorna och ofta på ett indirekt sätt. En vanlig variant är att speciellt de yngre männen ägnar sig åt kollektiv jakt och därigenom kan leverera animaliskt protein till gruppens samtliga medlemmar. Eftersom ovisshet i allmänhet råder om vem som är far till vilket barn, saknar männen motiv att prioritera somliga mottagare före andra. Detta mönster har beskrivits av antropologerna Kim Hill och Magdalena Hurtado som har studerat en nutida samlar/jägarstam i Amazonas. Deras slutsats är att utan ett system med samfällda insatser av samtliga manliga medlemmar och en efterföljande fördelning av bytena skulle gruppen knappast överleva de kriser i födotillgången som den då och då drabbas av. Sätten att demonstrera sin åtråvärdhet och att hantera framgångens konsekvenser varierar kulturellt. Men temat är genomgående, och om Darwin skulle göra ett återbesök här på jorden, skulle han utan tvivel förstå vad som sker både i bilsalongen och på dagiset.