Poetiskt vetenskapsgrubbel

Fredrik Lindström har skrivit en diktsamling om sina grubblerier över livet, evolutionsläran och allting. Det är lite svårt att läsa texterna som poesi. Bilden av författaren som magisteraktig mysfarbror kommer liksom i vägen. Snarare är detta en både lättsinnig och allvarlig betraktelse över hur allt det vi vill med våra liv ständigt kolliderar med de förutsättningar som evolutionen har skapat, utan att vilja något alls. Illustrationerna från gamla biologiböcker ger texterna en skönt mossig stämning. Samtidigt skulle Fredrik Lindströms beskrivning av evolutionen kunna pigga upp vilken modern biologibok som helst: ”Men den evigt/ unga evolutionen/ är som ett litet barn,/ ett som ständigt/ pular in godtyckliga/ föremål i skrymslen/ och prång/ bara för att se/ om det går./ Vi är kanske inte/ skapelsens krona,/ snarare en/ ärta i näsan/ eller/ ett par läsglasögon/ i ett avloppsrör.”