Kärlekens algoritm

Plastpåsen innehåller något som liknar en pytteliten flaskborste med långt blått skaft. Enligt bruksanvisningen ska man gnugga den mot kindens insida i 15 till 20 sekunder. Det kittlas lite. Sedan är det bara att lägga tillbaka borsten i påsen och posta den till företaget Gene Partners laboratorium i Schweiz. Laboratoriet kommer att göra en dna-analys som ska visa hur väl jag passar ihop med en potentiell partner. Jag har lyckats övertala min sambo att också lämna ett prov. Nu ska vi äntligen få veta om vi verkligen passar ihop rent genetiskt. Testet är förstås i första hand ett högteknologiskt sällskapsspel. Men det bygger åtminstone delvis på etablerad vetenskap. Och det är ett tydligt exempel på hur dejtingindustrin allt oftare hänvisar till vetenskapliga metoder i marknadsföringen av sina tjänster. De första kommersiella dejtingsajterna lanserades i USA i mitten av 1990-talet. Det ledande företaget i Europa, Meetic, har blivit fyra gånger större sedan år 2005 och drog förra året in 1,8 miljarder kronor från kunder i sexton länder. Företagets svenska sajt Match.com har 200 000 unika besökare varje månad, enligt Hanna Bergholm som är företagets marknadsdirektör i Norden. Hon uppskattar att ungefär en miljon svenskar har registrerat sig för att hitta en partner hos något av landets nätdejtingföretag. Den sajt på svenska som går längst i sina påståenden om vetenskaplig precision är Parship.se. Parship beskriver sig som pionjär inom vetenskaplig matchmaking och erbjuder ett personlighetstest som ska para ihop människor på ett optimalt sätt. Företaget garanterar ”betydligt större chans till framgång jämfört med alla andra sökformer” – utan några som helst belägg för att det stämmer. Det tar ungefär en halvtimme att göra testet. Frågorna handlar om allt från grundläggande personlighetsdrag till fritidsintressen, ålder och längd. Svaren bearbetas av en matematisk formel som tar fram en lista över människor som man antas passa ihop med. För varje potentiell partner anges en matchningspoäng på en skala mellan 0 och 100. – Det är rätt underhållande, men man har ju inte en aning om vad resultatet betyder, säger Bo Ekehammar, forskare i psykologi vid Stockholms universitet, efter att ha gått igenom Parship-testet. Han har tidigare utvärderat personlighetstester som används för rekrytering och sett hur rekryteringsföretagen har börjat redovisa vetenskapen bakom sina metoder. Men han tvivlar på att samma sak kommer att hända inom dejtingindustrin. – Om någon blir nekad ett jobb på grund av ett test som saknar prognosvärde, så kan det ju i värsta fall få rättsliga följder. Jag har svårt att se att något liknande skulle kunna hända efter en dejt, säger Bo Ekehammar. Han tror att folk i gemen inser att en enkel skala av matchningspoäng säger ganska lite om samspelet mellan två människors egenskaper och drömmar. – För mig var testet mest en kul grej, säger en god vän som nyligen har hittat kärleken efter några månader som nätdejtare. Samtidigt finns det massor av intressant forskning om olika faktorer som faktiskt påverkar sannolikheten för att människor ska dras till varandra och trivas tillsammans. Ett grundtema är att lika barn leka bäst. Likhet i socioekonomisk status, utbildning, ålder, etnicitet, religion, utseende, intelligens, intressen, attityder och värderingar brukar bädda för harmonisk tvåsamhet. Frågan om skillnader är mer invecklad. Det gäller i synnerhet skillnader i grundläggande personlighet, alltså personliga egenskaper som är relativt stabila under lång tid och som går att mäta med psykologiska tester av olika slag. Dagens mest populära och beprövade personlighetstest bygger på att beskriva en människas personlighet som en kombination av fem olika karaktärsdrag, kända som the big five: känslomässig instabilitet, utåtriktning, öppenhet, vänlighet och målmedvetenhet (rutan till höger). Som regel får personer som ska testas fylla i frågeformulär om sig själva. De som hamnar högt på skalan för känslomässig instabilitet löper ökad risk för slitningar i ett parförhållande, vilket kanske inte är så förvånande. I övrigt verkar relationer mellan människor med snarlika personligheter fungera bra – på kort sikt. – Men på längre sikt kan stora likheter bli en belastning, säger Robert Levenson, psykologiprofessor vid University of California, Berkeley, i USA. Han har följt 156 medelålders och äldre gifta par under tolv år. Samtliga blev personlighetstestade enligt femfaktormodellen och har dessutom med jämna mellanrum fått fylla i formulär om hur de trivs i sin relation. Trenden är tydlig. Paren med störst skillnader i sina grundläggande personligheter är mest nöjda i långa loppet. Skillnader i målmedvetenhet och utåtriktning visar sig ha särskilt stor betydelse för medelålders par. – Säg att du gillar att planera saker i detalj men känner dig blyg i sociala sammanhang. Om din partner är usel på att planera men bra på att umgås med folk, så har ni fantastiska möjligheter att komplettera varandra, säger Robert Levenson. Han understryker att livets olika faser präglar samspelet mellan två personligheter. Unga par som bygger upp en gemensam tillvaro uppskattar sina likheter. För många medelålders par i industrialiserade länder innebär barn och karriärer ständiga förhandlingar om veckans alla plikter. Då kan människor med olika personlighet ha lättare att komma överens om vem som ska betala räkningar, och vem som ska ringa runt till klasskamraternas föräldrar för att se till att någon skjutsar barnen till nästa fotbollsmatch. När barnen är utflugna och arbetslivet närmar sig sitt slut ändras de yttre förutsättningarna på nytt. Då är risken stor att människor med snarlika personligheter helt enkelt tråkar ut varandra, enligt Robert Levenson. Vid sidan om personlighetstesterna har han också använt en videokamera för att studera gifta par. Tillsammans med kollegan John Gottman filmade han 79 par medan de under en kvart pratade om något som lett till konflikter, till exempel brister i sitt sexliv eller orsaken till att ett barn har kommit efter i skolan. De fick också prata om något som hänt under dagen och om något trevligt i sitt förhållande. Forskarna granskade sedan filmen och kodade samtalet enligt en mall som innehåller tjugo olika kategorier av känslor och attityder. Enligt bästsäljarboken Blink av den kanadensiske författaren Malcolm Gladwell kan en sådan analys med ungefär 90 procents säkerhet avgöra om ett par fortfarande kommer att vara gifta femton år senare. Robert Levenson anser inte att hans forskning håller för så säkra prognoser. Men han berättar att han har följt paren under mer än ett decennium och kommit fram till att fyra faktorer är särskilt frätande för ett förhållande: kritik, defensiv attityd, ”stenansikte” – alltså att vägra medge att något är ett problem – och förakt. Förakt är den faktor som starkast talar för att ett förhållande kommer att ta slut. Ett annat perspektiv på stabiliteten i ett parförhållande bygger på den så kallade anknytningsteorin. Den tar fasta på barnets känslomässiga band till minst en vuxen människa tidigt i livet, oftast mamman. Denna tidiga kontakt kan sedan prägla relationer senare i livet, inklusive parrelationer, berättar Pehr Granqvist, docent i psykologi och forskare i anknytningsteori vid Stockholms universitet. Ett barn som utvecklar en trygg anknytning vågar utforska sin omgivning och litar på att föräldern finns till hands om något skulle hända. Forskning i Sverige och andra länder visar att omkring två tredjedelar av alla spädbarn utvecklar en trygg anknytning till åtminstone en av sina föräldrar. En otrygg anknytning kan se ut på flera sätt. Ett barn som inte fullt ut vågar lita på mamma eller pappa som en solid bas kan bli förtvivlat över att lämnas ensamt och slitas mellan att söka kontakt och att stöta bort när föräldern kommer tillbaka. En sådan anknytning kallas ambivalent. Andra barn verkar oberörda när föräldern försvinner, och likgiltiga eller undvikande när hon eller han kommer tillbaka. Deras anknytning kallas undvikande. – I vuxen ålder är det vanligt att trygga personer i hög utsträckning gängar ihop sig med andra trygga personer, säger Pehr Granqvist. Sådana relationer blir ofta långvariga och tillfredsställande för båda parter. Det omvända gäller för relationer mellan människor med otrygg anknytning. Men det finns undantag. Undvikande män och ambivalenta kvinnor kan hålla ihop i åratal – trots att båda parter säger att de vantrivs i relationen. Det visar en studie av 354 heterosexuella par som gjordes i USA på 1990-talet. En sådan relation bygger på ömsesidig bekräftelse, enligt Pehr Granqvist: – Ambivalenta personer har en mental modell som säger att andra människor inte vill komma dem så nära som de skulle vilja. Vad kan då vara bättre för att bekräfta den modellen än att träffa en person som är på det viset, det vill säga undvikande? Och undvikande personer har en mental modell som säger att andra är klängiga och krävande, och att de själva inte behöver andra utan vill vidmakthålla sitt oberoende. En sådan modell bekräftas av en ambivalent person. – På så sätt kan båda parter sitta fast i ett destruktivt förhållande som bygger på att den ena parten vill ha mer närhet och den andra mindre, säger Pehr Granqvist. De frågeformulär som används för att bedöma en vuxen människas anknytningsmönster i en parrelation har vissa likheter med femfaktormodellens personlighetstester. Men utgångspunkterna skiljer sig åt. Medan anknytningsteorin har en tydlig koppling till erfarenheter tidigt i livet betonar många forskare som arbetar med femfaktormodellen att personligheten till stor del är medfödd och ärftlig. Helt och hållet ärftliga är de gener som företaget Gene Partners i Schweiz testar för att avgöra vilka människor som passar ihop. Jag väntar med spänning på resultaten från mina inskickade prover. Testet bygger på en studie gjord vid Universität Bern i mitten av 1990-talet. En grupp kvinnor fick lukta på t-tröjor som olika män hade haft på sig två nätter i rad och ange vilken lukt de tyckte var mest attraktiv. Gemensamt för de män som varje kvinna föredrog var att de hade gener kopplade till immunsystemet som tydligt skilde sig från kvinnans egna. Forskarnas slutsats blev att doften hjälper kvinnorna att välja en man med gener som kan ge hennes barn ett starkt immunsystem. Därmed ökar barnets chanser att stå emot smittsamma sjukdomar. – Förutom generna är det förstås viktigt med sociala faktorer, säger Tamara Brown, molekylärbiolog och vetenskaplig chef på Gene Partners. Men företagets webbplats drar stora växlar på biologin. När analysen är klar loggar jag in för att se resultaten. Det står att jag har en mycket bra bas för att bygga ett starkt och stabilt långvarigt förhållande till min tilltänkta partner. De genetiska analyserna avslöjar att vi är biologiskt kompatibla till 70 procent. – Det är ett bra resultat, säger Tamara Brown. Det låter ju betryggande. Men hon medger att immunsystemets gener är en mycket liten del av den fysiska attraktionen mellan två människor, som i sin tur bara är en del av ett långvarigt förhållande. Tamara Brown beskriver sitt test som i första hand ett filter för att undvika kontakter som ändå inte skulle ha lett någon vart. Det är förstås också ett sätt att tjäna pengar på den växande dejtingindustrin. Gene Partners satsar på att sälja gentestet via traditionella dejtingsajter och uppger att omkring tusen personer hittills har köpt ett test för drygt 700 kronor.