Han tvekar inte att dra på sig kollegernas vrede

Det här är en artikel från 2010.

På mage. På rygg. Föräldrar har alltid fått mycket bestämda råd om hur bebisen ska sova. Under tidigt 1990-tal drev Hugo Lagercrantz igenom den nya rekommendationen om ryggläge. Det har räddat hundratals barn undan plötslig spädbarnsdöd.

– Min kanske viktigaste insats, säger han.

Det var inte helt enkelt att övertyga etablissemanget, som hade en fast rotad uppfattning att spädbarn ska ligga på mage för att inte sätta i halsen och riskera att kvävas.

Hugo Lagercrantz, professor vid Institutionen för kvinnors och barns hälsa vid Karolinska Institutet och överläkare vid Astrid Lindgrens barnsjukhus, är dock inte särskilt rädd för att sticka ut hakan. Några dagar innan vi ses har han fått in en debattartikel i Dagens Nyheter, och under rubriken Låt barnläkarna ta ansvar för barns psykiska problem! propagerar han tillsammans med barnläkaren Salomon Schulman för att det är barnspecialisterna – inte allmänläkare, skolläkare eller barn- och ungdomspsykiatrin – som ska ha hand om barn och ungdom för att fånga upp psykiska problem i tid. Reaktionerna har inte låtit vänta på sig.

– De är ju förbannade, barnpsykiatrikerna! Men hela barnpsykiatrin är problematisk, med den mångåriga konflikten mellan psykologiskt flum och biologisk determinism. Man har inte tagit in den nya hjärnforskningen om möjligheterna att gripa in tidigt. Neuropsykiatrin är en av de viktigaste utmaningarna vi har i dag, med alla ungdomar som tycker att livet känns meningslöst. Det hänger också ihop med skolproblem och kriminalitet, och så finns flickorna som inte mår bra och skär sig … De är ju framtiden! Men nu när man ska bygga ett nytt sjukhus [Nya Karolinska Solna] har man inte ens bestämt var de här delarna ska ligga någonstans. Ett traumacentrum har man planerat in, men det är för sent att gripa in när de väl råkat illa ut, säger han lågmält och intensivt och fortsätter:

– Jag har alltid stått på barnens sida – det är ju en sak att jag gett mig på kolleger, men det är för barnens skull!

Sin forskarbana inledde han som Nobelpristagaren Ulf von Eulers sista doktorand. Därefter inspirerades han att ägna sig åt spädbarnsfysiologi och fosterfysiologi i både USA och Storbritannien. Väl hemma på Huddinge sjukhus i mitten av 1970-talet började Hugo Lagercrantz samla navelsträngsblod och mäta halterna av olika stresshormoner.

– Det vi då såg var att det var sensationellt höga nivåer, och det hade ingen sett förut.

Tillsammans med en amerikansk forskare skrev han en artikel för den populärvetenskapliga tidskriften Scientific American där begreppet ”stressen att födas” myntades. Fortsatta studier visade att stresspåslaget bland annat stimulerar andningen – skjutsen av stresshormoner kan sägas väcka barnet. Vid denna tid var det en helt ny tanke att födslostress skulle kunna vara bra. Tvärtom tänkte man sig att födseln var traumatisk för barnet och att förlossningen skulle ske så mjukt som möjligt.

– Det var ju rena nyset, tyckte jag. Det intressanta är att om man föds vaginalt, så ökar stressen jämfört med att födas med kejsarsnitt.

Studier har visat att det är en nackdel att födas via kejsarsnitt för att man inte får det här naturliga påslaget, och Hugo Lagercrantz har därför förespråkat vaginal födsel. Men jag påminner honom om ett samtal vi hade för några år sedan om just kejsarsnitt i samband med att jag skrev om att dessa ökade. Då var han inte lika tvärsäker, möjligen beroende på (säger jag) att han i den vevan skulle få barnbarn och övervägde de risker som trots allt finns med vaginala förlossningar. Han tystnar och säger sedan:

– Man är ju inte alltid helt konsekvent, och det finns ju fördelar och nackdelar med båda metoderna. Faktum är att fyra av mina fem barnbarn är födda med kejsarsnitt, men det har inget med mig att göra. Och ser man till landet i stort så har Sverige ändå ganska liten andel kejsarsnitt, medan det i exempelvis Brasilien lär vara uppåt 50 procent.

Stress i livets inledningsskede är alltså av godo. Men det moderna livet kan innebära för mycket stimulans för små barn. Hugo Lagercrantz har hörts kritisera både tv-tittande och framvända vagnar, men det handlar inte om för mycket intryck.

– Det som är dåligt med vagnarna är att barnet inte kan interagera med föräldern. Jag menar, en 2–3-åring på zoo är ju inte bara road av djuren, utan vill också bli sedd av föräldern. Och vad gäller tv menar jag att det är för passivt, inte för stimulerande. Den zoomar in och ut, men sådant ska ett litet barn lära sig förstå genom att själv röra sig.

Han håller med Torkel Klingberg (som år 2007 skrev boken Den översvämmade hjärnan) om att unga i dag utsätts för en massa intryck, något som kan vara både bra och dåligt för en växande hjärna. Mognadsprocesserna i pannloberna pågår dock fram till 20-årsåldern, vilket innebär att unga kan ställas inför oöverblickbara beslut.

– När det gäller gymnasievalet till exempel, så kanske det inte är det bästa att välja en linje där man blir sommelier, eller skidlärare, utan att i stället satsa på en bredare bas för att bli en vanlig lärare eller sjuksköterska. Det värdet tror jag att föräldrar har lättare att se än en tonåring, säger Hugo Lagercrantz.

Hur var det då med den plötsliga spädbarnsdöden? Ämnet kom Hugo Lagercrantz in på av en slump, när han var tvungen att föreläsa om andningsfysiologi. ”Jag tyckte det var dötråkigt, utom möjligen det första andetaget.”

Men intresset var väckt och förstärktes av andningsfysiologen Curt von Euler som blev hans nya mentor. Han började att mer noggrant notera hur spädbarn dött. På sjukhuset kom det under en sexveckorsperiod in fjorton barn som avlidit i plötslig spädbarnsdöd. Ingen reagerade särskilt på detta, och de döda barnen hamnade på rättsmedicin. Spädbarnsdödligheten var generellt högre än nu, vilket bidrog till att fallen försvann i mängden.

– Det hette att det handlade om sociala problem, och det fanns en del andra lösa teorier, men det var ingen som riktigt tog tag i det. Det var liksom något mystiskt.

Utomlands diskuterades frågan. Hugo Lagercrantz berättar att han redan tidigt fick höra av en norsk läkare att ”det är bara att lägga barnen på rygg så löser det sig”.

– Jag avfärdade det då, han hade inga bevis.

Men slutligen kom bevisen. Det var i början av år 1991. Hugo Lagercrantz var i Storbritannien och hörde en morgon på BBC att forskare och läkare både i Nya Zeeland och i Storbritannien precis hade visat att om barnen sover på rygg minskar risken för plötslig spädbarnsdöd 2–3 gånger. Samma vår såg han till att sprida de nya rönen hemma i Sverige.

– Det väckte oerhört uppseende! På Socialstyrelsen blev de förbannade, de tyckte inte bevisen var tillräckliga. Då hade jag bildat Föräldraföreningen mot plötslig spädbarnsdöd, och vi gick upp till dåvarande socialministern Bo Könberg och sa att vi måste försöka få igenom det här.

Socialstyrelsens motsvarighet i både Norge och Danmark konsulterade honom som expert innan Socialstyrelsen gjorde det. Fördröjningen innebar att Sverige kom ett halvt år efter grannländerna, men år 1992 slogs rekommendationerna fast.

– Jag är glad att min forskning hade gjort mig beredd att snabbt ta till mig de nya rönen och driva arbetet, säger Hugo Lagercrantz.

Steget från andning till rökning är kort, och i Paris träffade han hjärnforskaren Jean-Pierre Changeux som forskade om nikotinreceptorer och fick av honom låna möss där just denna mottagare slagits ut. I en serie experiment gick det att visa att möss som utsätts för nikotin i moderlivet får störd andning. Andra svenska forskare har senare visat att rökning ökar risken för plötslig spädbarnsdöd 3–4 gånger. Och tidigare i år kunde Hugo Lagercrantz också se att barn som har utsatts för nikotin i moderlivet får störd hjärtkärlfunktion.

Att det var just nikotinet som var skadligt, inte tjäran eller kolmonoxiden, var viktig kunskap. Rent tekniskt visste läkarsamhället att rökning är en risk, men i exempelvis Storbritannien ansågs mödrar kunna använda nikotinplåster eller dito tuggummi. Nu pågår en svensk undersökning om hur snusande under graviditeten påverkar barnen.

Jean-Pierre Changeux har varit en inspiratör även med sina neurofilosofiska böcker om människans medvetande (exempelvis Neuronal man, 1997), men den som på allvar väckte det intresset hos Hugo Lagercrantz var den amerikanske filosofen John Searle.

– Det var på ett möte om hjärnan på Nobel Forum som han reste sig upp och sa att ”här har ni alla visat en massa bilder på hur hjärnan fungerar, men ingen har talat om hur det fungerar egentligen”, och så kom han in på medvetande. Jag blev helt fascinerad, helt tänd alltså!

För en barnläkare är frågan om när medvetandet egentligen uppkommer viktig. Foster kan sägas sakna medvetande, vilket gör att det går att acceptera abort.

– Men sedan handlar det om gränsdragningar, exempelvis för livsuppehållande behandling. Saknas medvetande helt, som hos ett barn som föds med så svår syrebrist att hjärnan helt slagits ut, då menar jag att det inte är rimligt att fortsätta med respiratorbehandling. Jag tycker att man inte tillräckligt tar hänsyn till den aspekten, säger Hugo Lagercrantz.

Ett sådant gränsfall är det mycket uppmärksammade målet mot en narkosläkare på Astrid Lindgrens barnsjukhus. Hon häktades i mars förra året anklagad för att dödat en flicka.

– Det barnet skulle aldrig ha kunnat utveckla ett medvetande. Hur mycket bedövningsmedel hon fick spelar ingen roll, säger Hugo Lagercrantz.

När detta skrivs har ännu ingen dom fallit.

I dag går det att rädda barn som föds så tidigt som i den 22:a graviditetsveckan. Inom EU finns omkring en miljon barn som är födda för tidigt. Tillsammans med kolleger har Hugo Lagercrantz undersökt drygt 140 barn som föddes under åren 1988–92 och sedan följt upp dem. Det visade sig att framför allt de barn som föddes i vecka 24–25 har lite tunnare hjärnbark än vad som är normalt. De har också olika kognitiva problem. Det är främst de som fötts extremt tidigt som drabbas.

– Att födas tio veckor tidigt är inte så farligt, säger Hugo Lagercrantz.

Men många av de extremt tidigt födda har ADHD-liknande problem som koncentrationssvårigheter, med den skillnaden att de inte är utåtagerande. Märkligt nog verkar de bättre socialt anpassade än jämnåriga som fötts i rätt tid.

– De kanske är lite överbeskyddade och sitter hemma mer än de springer på stan, säger han.

Svenska uppföljningsstudier visar att det går bättre för barnen som föds här, jämfört med i USA och Storbritannien. Som så ofta krävs mycket av föräldrarna. Hur har han själv levt upp till de kraven?

– Jag jobbade jämt och var aldrig hemma! Min fru Rose var hemma och vi hade mycket stöd av min svärmor … Jag vet att jag en gång kritiserade min son när han satte sitt barn framför dvd:n en solig sommardag på Gotland för att han behövde jobba. Då blev han arg och sa ”Ska du säga som aldrig tog hand om mig!”. Och han hade ju rätt. Jag kan inte säga att jag skötte det så bra.

– Men det var tufft. Jag skulle ju vara både kliniker och forskare – med kliniken i Huddinge, labbet i Solna och så bodde vi i Mälarhöjden söder om Stockholm och jag cyklade ibland emellan …

Vi lämnar ämnet och pratar i stället om skärningspunkten mellan humaniora och naturvetenskap. Rose Lagercrantz är välkänd barn- och ungdomsboksförfattare. Dottern Rebecka är barnläkare, som far och farfar, men även bildkonstnär och skulptör. Och de båda sönerna är journalister. Skrivandet går i släkten med anförvanter som Erik Gustaf Geijer, Agnes von Krusenstjerna och Olof Lagercrantz.

För Hugo Lagercrantz var valet att bli läkare ett humanistiskt beslut.

– Jag var väldigt inspirerad av Lars Gyllensten, som talade om det uppskjutna yrkesvalet. Om man var läkare kunde man vänta med att bestämma sig, och samtidigt göra något bra under tiden.

Säger Hugo Lagercrantz, innan han konstaterar att det är dags att cykla till dagis och hämta barnbarn.