Pausgympan fick henne att tappa känseln

Det här är en artikel från 2010.

Den här kvinnan arbetade sedan många år som postkassörska och på kontoret hade man efter att ha haft en ergonom på besök börjat med pausgympa. Det var lite flummigt – man skulle sträcka ut armarna samtidigt som man hummade lite buddhistiskt och så vrida huvudet fram och tillbaka. Men när hon vred huvudet åt höger tappade hon känseln i hela högra sidan av kroppen. Eftersom hon hela livet hade varit frisk men nu plötsligt vid 46 års ålder fick de här symtomen vände hon sig till företagsläkaren, som dock inte tog dem på allvar. Då gick hon till distriktsläkaren som remitterade henne till en neurolog, och då kom hon till mig.

Även jag var litet skeptisk först, men hon var väldigt vettig och till skillnad från patienter som fejkar så förringade hon sina symtom, även om hon tyckte att det var bra underligt.

Jag gjorde en grundlig undersökning och gick igenom hennes sjukdomshistoria. Det enda som kom fram som riskfaktor var att hon rökte. Hon försökte också visa hur det hela gått till, men då hände inget. När hon skulle gå och vi tog i hand så sa jag: ”Pröva om du kan provocera fram känselbortfall med flit nu när du står upp”. Och när hon då vred huvudet åt höger hände det igen – hon tappade känseln i några sekunder och blev genuint rädd.

Eftersom det gick så hastigt måste det ha med blodflödet att göra och jag blev orolig att det handlade om en tumör eller något som tryckte på halskärlet men hittade inget. För att kolla blodflödet i hjärnan skickade jag henne på undersökning med så kallad transkraniell doppler – vi har skickliga kliniska fysiologer som gör sådant. I remissen skrev jag att de skulle mäta blodflödet i hjärnan samtidigt som hon vred huvudet. Men även det testet kom tillbaka blankt. Då ringde jag upp och frågade om de följt mina specialanvisningar om att hon skulle stå upp och vrida på huvudet, men det hade de ju inte gjort, utan bara mätt enligt standardprotokoll. När de till slut mätte henne stående med huvudet vridet så såg de att flödet ströps i halspulsådern.

Vi ville ju förstå vad det var, men varken vanlig datortomografi, magnetresonansavbildning eller mätningar av blodflödet i hjärnan på henne liggande gav någon förklaring.

Till slut lyckades jag få till stånd att vi skulle avbilda henne med dopplern i datortomografen samtidigt som hon vred huvudet. Normalt ska en sådan undersökning gå till så att patienten ligger blickstill med näsan rakt upp. Men jag lyckades övertala en forskningsintresserad röntgenläkare som sa: ”Vi kör på det – klart vi ställer om maskinen!” Det var enda chansen att i realtid avbilda vad som störde blodflödet. Inför undersökningen hade hon övat på att vrida huvudet under en period av sju hjärtslag (längre än så gick inte eftersom vi inte ville riskera en stroke) och när hon väl låg i apparaten knäppte vi bilder samtidigt.

Då såg vi att det var ett missbildat ben som ställde till det. Det så kallade processus styloideus är ett litet pennformat utskott som normalt ska stödja tungbenet. Hos henne var det 3 centimeter för långt och litet böjt, som en elefantbete. När hon vred huvudet åt höger snörpte den lilla felväxten effektivt av den sidan av halspulsådern och då ströps blodtillförseln till den del i hjärnan som sköter högra kroppshalvans känsel. Denna anatomiska variation kallas Eagles syndrom efter en läkare som fann detta hos patienter som hade svårt att svälja, men neurologiska symtom har hittills inte rapporterats.

Jag satte henne på blodförtunnande medicin eftersom kärlet riskerade att ta skada och orsaka en blodpropp.

Sedan kontaktade jag olika öron-näsa-halsspecialister och en mycket erfaren kollega gav sig i kast med att åtgärda hennes problem – det är en kinkig operation eftersom det löper en massa nerver och blodkärl i halsregionen. Han kapade två centimeter av det felväxta benet och omedelbart efter operationen var hon helt symtomfri och har så förblivit; vi hördes av för något år sedan.

Det här hände för 6-7 år sedan. Hon har rökt hela livet och det kan vara en förklaring till att symtomen dök upp just då. En 46-årig rökare har en biologisk ålder motsvarande en normal 65-åring, så hennes kärl hade börjat bli åderförkalkade. Det gör att de inte är lika spänstiga som i yngre dagar, och då kan blodflödet strypas mer tvärt än tidigare i livet. Hon har sedan detta hände slutat röka!

Berättat av Albert Hietala, neurolog vid Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg, för Lotta Fredholm, vetenskapsjournalist.