Miljöbusen Alfred Nobel
En morgon när jag cyklar till jobbet genom Vinterviksparken söder om Stockholm slår det mig att Alfred Nobel kom för lindrigt undan. Han borde ha blivit ännu mer utskälld i tidningarna.
I Vinterviken ligger den sprängämnesfabrik som blev början på Alfred Nobels affärsimperium. Den långsmala tegelbyggnaden är numera festvåning och café, på helgerna ett utflyktsmål för karavaner av barnvagnar.
Alfred Nobel hade själv inga barn. Mot slutet av sitt liv bodde han ensam i Paris och kände sig bitter. Hans uppfinningar hade gett upphov till nya effektiva vapen. Från en bekant fick han höra att en tidning kallat honom för ”dödens köpman”. Kort därefter ändrade han sitt testamente, och därmed sitt eftermäle. Sedan dess är hans namn förknippat med fred och med det främsta inom vetenskap och litteratur.
Men i Vinterviken finns ett annat arv från Nobel. Parken har nyligen hamnat på listan över Stockholms tio mest förorenade platser. Jorden innehåller bland annat höga halter av bly och arsenik. Länsstyrelsen slår fast att föroreningarna kommer från Alfred Nobels fabrik, och miljöförvaltningen i Stockholms stad planerar att sätta upp skyltar som varnar föräldrar för att låta barn stoppa jord i munnen på grund av föroreningarna.
Den store uppfinnaren är kanske inte ensam om att ha smutsat ner Vinterviken. Men det skulle inte ha varit mer än rätt om han en morgon hade slagit upp tidningen och stött på en artikel om sig själv med ordet miljöbuse i rubriken. Kanske skulle han då ha ändrat sitt testamente en gång till och inrättat ett Nobelpris även i naturvård. Ett sådant pris skulle ha gjort nytta långt bortom Vinterviken.
