Tillsammans kan vi försvara oss mot varandra

Förmodligen önskar de allra flesta människor innerst inne att förskonas från ”kollektivt våld”, vilket är en av flera definitioner på ”krig”. Sådant våld riktar sig inte mot speciella individer utan mot vilken medlem som helst av en viss grupp. Grupper strider mot grupper – det är krigets kännetecken. I detta nu pågår mer eller mindre blodiga krig i minst ett trettiotal länder. Fred på jorden? Inte i vår tid.

Vad är det som utlöser krig? Det finns många orsaker, vissa vanligare än andra. Nationer känner sig kränkta, och deras ledare letar efter sätt att vinna och säkra befolkningens stöd. Fundamentalistiska religioner och ideologier bekämpar vad de konstruerar som sina fiender, vanligen genom terrorism. Klaner har för vana att bekämpa varandra, vilket det dagligdags rapporteras om från Somalia och Afghanistan. Mellan etniska grupper har de grymmaste utrotningskrig förekommit; folk­mordet i Rwanda är ett av de kusligaste exemplen. Före nationalstaternas tillkomst pågick olika typer av stamkrig snart sagt överallt och alltid, och då och då blossar de upp även i dag. Blodiga ”småkrig” mellan karteller och ligor pågår i många städer och länder.

Vi är en extremt social art, men vår socialitet omfattar framför allt medlemmarna i vår ”ingrupp”. För individen kan det vara livsviktigt att markera vilken ingrupp hon eller han representerar, vilket kan ske genom klädedräkt, språkbruk och allsköns ”flaggviftande”. Så kallade prosociala beteenden ägnade att hålla gruppen funktionsduglig krävs av varje individ. Svikare straffas stenhårt genom mobbning, förvisning eller värre. Få brott bestraffas strängare än förräderi.

”Utgrupper” betraktas med skepsis som av olika skäl kan växa till fiendskap. Två släkter i en liten by eller två stormakter med kärnvapen – samma mekanism, olika resultat. Om en grupp känner sig förfördelad eller hotad, ökar aggressiviteten. Ny forskning visar att de flesta människor (av båda könen) anser att krig är en acceptabel utväg i trängda lägen – och detta även om det troliga utfallet för den egna gruppen är negativt. Häri ser forskarna en antydan om att krigsberedskap kan vara ett inbyggt program i det mänskliga psyket. Att en nation, en stad eller en folkgrupp tappar i medlemstal anser som bekant varje ledare automatiskt som olycksbådande, eftersom detta har brukat betyda försvagad försvarsförmåga.

Även om de upplopp som nyligen skakade London inte kan betecknas som ”riktiga” krig, visar de hur motsättningar mellan grupper kan uppstå och förvärras. Ursprunget till upploppen var att vissa medborgargrupper kände avund mot och hot från andra grupper, och när väl striderna utbröt, vågade och ville ingen svika sin ingrupp.

Lika lite som andra vetenskaper har biologin till uppgift att styra hur människor organiserar sina liv och sina samhällen. Men evolutionsbiologin, vars mål är att förstå hur olika levande varelser fått sina specifika egenskaper, kan ge intressanta ledtrådar till varför så många goda idéer visar sig ogenomförbara. I det arbetet kommer jämförelser med andra djurarter ofta till god nytta, särskilt med sådana som påminner om oss med avseende på kognitiv kapacitet och miljökrav.

Det finns i faunan arter där varje individ är sig själv nog (bortsett från den sexuella fortplantningens krav på åtminstone kortvarig tvåsamhet). Hos extremt asociala arter (tänk tiger och gök) är krig något otänkbart, men slagsmål vanliga. Inte så hos oss, där praktiskt taget alla individer ingår i minst en ingrupp. Därför förekommer både slagsmål mellan individer och krig mellan grupper i människans värld. Vår succé som världserövrare beror, anser många forskare som funderat på saken, framför allt på den extrema förmågan att samarbeta. Det är tillsammans som vi kan försvara oss mot varandra.

*Staffan Ulfstrand är professor emeritus i zoologi, författare till populärvetenskapliga böcker och reseledare.*