Joanna Rose: Den katastrofala woldeffekten
När jag började läsa fysik vid universitetet i Warszawa 1968 var hälften av de nästan hundra studenterna kvinnor. Själv hade jag varit i final på fysikolympiaden, och aldrig hade det slagit mig att kvinnor skulle klara sig sämre bara för sitt köns skull. Men när jag nu ser på mina gamla tjejkompisar är det bara en av dem som i dag är fysikprofessor. Några har bytt bana och är professorer i andra ämnen. Resten gör annat. Någonstans på vägen gick chanserna till en forskarkarriär dem förbi.
Eller så tappade de intresset.
När jag efter min licentiatexamen i Stockholm började vid vetenskapsredaktionen på Sveriges Radio fick jag rätt snart ytterst hemliga telefonsamtal och brev från bekanta kvinnliga akademiker. Hur gjorde du för att komma i väg från universitetet? Jag kom med goda råd, men började också fundera över varför kvinnorna ville bort från forskningen. I mitten av 1990-talet kom medicinarna Agnes Wold och Christine Wennerås med en del av svaret – svart på vitt visade de på något som i Italien i dag kallas för woldeffekten. Kvinnor missgynnas regelmässigt i universitetsvärlden, anses inte lika begåvade som männen, utesluts från de manliga nätverken, blir inte hörda … – läs om Agnes Wold i artikeln på sidan 40 i papperstidningen.
Under en period i slutet av 1990-talet såg det ut som om kvinnorna skulle få en chans att komma i kapp. I karriären, vill säga, för när det gäller utbildningsnivån har kvinnorna redan passerat männen. Ändå är mekanismerna för att hålla kvinnor borta från toppositioner i forskningen fortsatt verksamma. Den nya rapporten från Delegationen för jämställdhet i högskolan beskriver hur katastrofala det senaste decenniets satsningar på excellenta forskningsmiljöer i Sverige har varit. Katastrofala inte bara för jämställdheten, för den blev det inget av med, utan också för forskningen. De excellenta visar sig huvudsakligen vara äldre män. Miljarderna har rullat och produktiviteten har sjunkit, konstaterar rapporten.
