Konferensernas gycklare

I Canterburysägner skildrade den engelske trettonhundratalsskalden Geoffrey Chaucer ett pilgrimssällskap, som berättar historier för att fördriva tiden. Samlingen inleds med:

När blid april med sina ljumma regn

har tagit marstorr jord uti sitt hägn […]

då längtar folk att dra på pilgrimsfärd

(och gycklare att söka andra stränder)

till fjärran helgonskrin i många länder.

Sexhundra år senare travesterade Chaucers landsman David Lodge orden i sin roman Small World (1984). Lodge har specialiserat sig på humoristiska skildringar från det akademiska livet, så det är inte pilgrimsfärder han ägnar sin skildring åt, utan konferenser. Till sådana far akademikerna i den ljuva april, och den enda penitens som behövs är ett föredrag. Den vetenskapliga betydelsen tycks sekundär.

Första gången är något särskilt, sägs det. Min första konferens var ett närmare veckolångt gustavianskt symposium i Stockholm i juni 1985, kort tid efter att jag läst Lodges bok. Jag blev överväldigad. Alla stora sjuttonhundratalsforskare var där – inte bara svenskar, utan även tyskar, engelsmän och amerikaner. Delikata luncher serverades på Sällskapet, där väl någon äldre manlig forskare var medlem. Varje eftermiddag övade vi gustavianska danser under ledning av Ivo Cramér och Regina Beck-Friis. Varje afton var det teater, antingen på Drottningholm eller Musikaliska Akademien. Och – bäst av allt – alla dess högdjur behandlade den tjugofyraåriga doktoranden som en jämlike, samtalade entusiastiskt och lyssnade på mina passionerade utläggningar. Den konferensen gav mig allt en konferens borde – kunskap, kontakter och nöjen. Vi avslutade med ångbåtsfärd över solglittriga böljor till Gripsholms slott, där vi sakkunnigt nosade runt i den gustavianska teatern.

Under de tjugofem år som gått har ingen konferens levt upp till denna – och jag har sett åtskilliga. Dit hör en av de jättekonferenser, som anordnas av International Society of Eighteenth Century Studies, i detta fall i Bristol 1991. Den bestod av otaliga parallella sessioner och kvarlämnade en känsla av att svälta ihjäl vid ett julbord.

Jag har bevistat retorikkonferenser, kvinnolitteraturkonferenser, kritikerkonferenser, Bremerkonferenser, en Brennerkonferens och ett stort antal finländska konferenser. Det finns konferenser där man blir tjock (som den gustavianska) och där man blir smal, för att tanken på mat inte fallit arrangörerna in. Litet och ovanligt var ett trevligt symposium om romanbiografier i Groningen 1995. Det var så fruktansvärt kallt att jag måste köpa en ny tröja, men jag, Bo Carpelan och Sigrid Combüchen diskuterade vårt skrivande och drack whisky på kvällen.

Minnesvärd var upplysningskonferensen i Göteborg – jag tror det var 2001. Bland sjuttonhundratalsforskare är det omtvistat huruvida Sverige alls haft någon upplysning, och under konferensens gång dryftades en rad skilda inställningar utan att någon bytte åsikt. Vid avslutningssessionen lades en intressant tes fram: Beviset på en bra konferens är att man åker därifrån mera förvirrad än man kom dit.

Sällan minns man föredragen, oftare människorna och händelserna runt omkring – som när jag stöldanmälde min plånbok hos Londonpolisen. Eller när jag stod ensam på det snöiga torget i Groningen och det enda ljudet i staden var orgeln från kyrkan. Eller när jag i morgonrock gick ner till havet under Krapperupsymposiet (det var i juni). Eller när föredragshållarna upptäckte att arrangören bara betalat resa och logi för vissa av oss. Eller när en annan arrangör tackade för mitt föredrag med kommentaren: ”Jaha, nu måste jag hem och skriva om mitt paper!”

Inte en enda av mina konferenser har infallit under den blida april. Något ska man ju ha kvar. Så är inte heller april endast konferensdeltagarnas och pilgrimernas månad, utan också gycklarnas. Frågan är till vilken grupp konferensdeltagare egentligen hör. Åtminstone har konferenser sina komiska sidor. På gyckelhumör kan man alltså sucka: Alla dessa konferenser som kom och gick – inte visste jag att de var forskarlivet.

*Carina Burman är docent i litteraturvetenskap vid Uppsala universitet och författare till många romaner med anknytning till hennes forskning, till exempel debuten Min salig bror Jean Hendrich. *