Per Snaprud: Brödrafolkens vargar
Jag är norsk medborgare och genom åren har jag haft några duster med mina landsmän om vargar. Man kan lugnt säga att vargar inte är så populära i vårt västra grannland. Jag misstänker att Norge har blivit världsledande även i varghat.
I Sverige finns omkring 200 vargar. I hela Norge finns bara några tiotal. Men det räcker för att stortinget ska ta upp frågan i återkommande debatter – medan demonstranter på gatorna kräver att få avliva fler.
Trots allt tal om brödrafolk och språklig gemenskap är Norge i långa stycken ett annorlunda land än Sverige. I Norge har landsbygdens folk betydligt mer att säga till om än här. Vägarna mellan större städer är smala och slitna, medan åtskilliga oljemiljarder går till att genomborra fjäll och överbrygga fjordar mellan avlägsna byar.
En av landets genom tiderna mest populära teveserier heter Der ingen skulle tru at nokon kunne bu. Varje avsnitt är en hjälteberättelse om en familj eller enstöring som brukar jorden och vallar sina får på en enslig fjällsluttning. I en sådan berättelse finns ingen plats för vargar.
Berättelsen om Sverige utspelar sig – på gott och ont – till betydligt större del i staden. Våra hemma-hos-reportage handlar om nyrenoverade vindsvåningar där äggnudlar och mizunasallad sjuder på teppanyakihällen. I sådana miljöer dominerar vargkramarna.
Men för inte så länge sedan var det i stället varghat som sjöd i de välbeställda hemmen. Överklassen i det gamla bondesamhällets Sverige uppmanade de motvilliga bönderna att fördriva vargen från skogarna för att säkra jaktlyckan. Om det berättar idéhistorikern Karin Dirke på sidan 22 i papperstidningen.
I dag tänker många svenskar på naturen som ett utflyktsmål snarare än som en utkomst. Och vi har inga oljemiljarder för att subventionera olönsamma fårfarmer i glesbygden enligt norsk modell. Det är nog tur för våra vargar.
