Konstiga västerländska vanor

När jag var pappaledig med vårt andra barn tillbringade vi halva vintern i ett hyrt hus i södra Goa i Indien. När min fru och vårt äldsta barn reste till Rajasthan i norra Indien en tid var vi för oss själva, den ettåriga dottern och jag.

Jag kommer aldrig att glömma hur vi varje morgon gick förbi fiskmarknaden på vägen till stranden, och hur de indiska kvinnorna storögt tittade på oss – en vuxen man med paraplyvagn (barnvagnar är ovanliga i Indien) och lintotten till flicka. Kvinnorna vid sina fiskar, krabbor och små hammarhajar brukade skratta och vinka till oss. De beklagade barnet som inte fick vara med sin mamma, och de undrade hur det gick.

– Det går bra, svarade jag sanningsenligt.

– Okej, svarade någon, men vad händer när hon skriker?

– Då tar jag upp och tröstar henne, sade jag. Precis som hennes mamma skulle ha gjort.

Kvinnorna skakade bekymrat på sina huvuden, och började tala i mun på varandra – jag gissar att de beklagade de konstiga västerlänningarna och deras vanor.

Det är lätt att känna sig nykolonial som pappaledig svensk man i Indien – titta vad modern och progressiv jag är, liksom. Jag påmindes om att Sverige är ett extremt land. Utvecklingen har gått rasande fort. När jag själv gick på dagis, 1974, blev vi först i världen med lagstadgad och betald pappaledighet.
Trots detta inriktas debatten här hemma mest på varför så få pappor är hemma med sina barn. I en artikel i detta nummer fokuserar vi i stället på vilka de är, papporna som stannar hemma länge med sina barn. Det finns några tydliga gemensamma nämnare hos dessa hemmapappor. Jag passar rätt bra in i gruppen, och jag hoppas vi blir fler!