Med växterna som spegel

Där många bara skulle lägga märke till en vacker ekbacke med smörblommor, midsommarblomster och kanske brudbröd – Filipendula vulgaris – på marken, upptäcker författaren Kerstin Ekman och idéhistorikern Gunnar Eriksson ytterligare nästan tvåhundra växtarter. Det är viktigt att känna igen växter, slår Kerstin Ekman fast redan i bokens första kapitel. Annars skulle naturen bara vara ”ett grönt och bråtigt virrvarr”. Hon skriver i polemik med Sven-Eric Liedman, som i Ett oändligt äventyr hellre förstår hur växterna lever sina liv: ”Växtfysiologin säger rimligen mer än blotta namnet på hundra arter.” Några sidor senare passerar Kerstin Ekman den bleka tallörten utan annan kommentar än att den ser ut som en kräkla och saknar klorofyll. Sven-Eric Liedman hade säkert velat höra något ord om hur denna märkliga art då lyckas skaffa sig kraft att leva, när den trots sin plats i växtriket inte kan utnyttja solens strålar. Men själva växterna får sällan mer än ett utseende och ett namn i Se blomman. Deras yta används i stället för att spegla människan. Varje växt blir ett levande band bakåt i historien till de kvinnor och män som har förundrats över samma färgprakt, stuckit sig på samma taggar och känt samma dofter som vi kan göra i dag. Mötena med botanikens pionjärer, som lade grunden till all den kunskap vi nu kan välja hur vi ska använda, blir ofta omtumlande. Och tolkningarna av växternas roll i konsten och litteraturen öppnar nya perspektiv. Visst doftar madeleinekakan i Prousts På spaning efter den tid som flytt. Men håll även utkik efter blommande hagtorn!