Reglerna tvingar mig att elda upp diskborsten

Som många andra, lyder jag reglerna och sorterar mina sopor. Beskäftigt uppmuntrad av kommunens sopsorteringsguide, som berättar för mig hur enkelt det är att sortera. Det är mitt personliga ansvar att sortera om jag alls bryr mig om miljön, av tonen i miljöinformationen att döma.

Jag tycker inte att det är särskilt enkelt. Redan när jag ska pyssla loss plasthandtagen från en tom bag-in-box börjar jag bli irriterad. Förpackningar är ofta krångligt konstruerade och av blandade material, vilket gör sorteringsråden svåra att följa. Men det är inte företagens ansvar att ta fram enklare förpackningar, det är mitt ansvar att demontera dem och sortera dem, bit för bit.

Än mer irriterad är jag över att en gammal diskborste inte får kastas i kärlet för plast, det är bara förpackningar som ska läggas där. Det beror på att förpackningar samlas in enligt producentansvaret, medan övrigt plastskräp räknas som brännbart. Den inkonsekvensen bidrar inte till avfallssystemens trovärdighet. För att begripa måste man lära sig ganska mycket.

En dellösning på mina sopsorteringsproblem som guiden rekommenderar är att jag bemödar mig om att minska min produktion av hushållsavfall. Jag, som enskild kommuninvånare, har makt att påverka sopmängden, enligt guiden. Det är bra, ansvar som kopplas till makt är nästan alltid lättare att bära och kan hanteras mycket mer fruktbart.

Så jag gör ett försök att använda mig av min makt att minska mitt avfall.

En märkbar del av avfallet i mitt hushåll är – eller var – den oadresserade reklamen. Reklamen blir till avfall i samma sekund som den landar på hallmattan, som en skräphög ligger den där när jag kommer hem. Jag utnyttjar min makt, och sätter upp en lapp på dörren om att jag inte vill ha oadresserad reklam. Samtidigt undrar jag varför det inte är de som till äventyrs vill ha reklamen som ska sätta upp en lapp. Varför är det tillåtet att kasta in mängder av skräp genom mitt brevinkast bara för att jag inte uttryckligen undanber mig det?

Ett annat sätt att minska mina hushållssopor är genom att undvika att kasta mat. Guiden framhåller det, och det låter ju rimligt att det står i min makt att låta bli att kasta ätbar mat. Men vad gör jag med maten som blir kvar i alla de förpackningar som är så konstruerade att jag inte kan få ut alltsammans ur dem? Den maten är ju i praktiken avfall redan när jag köper den. Jag saknar makt att påverka det, och ändå faller det på mig att undvika att kasta den maten. Samtidigt som sopsorteringsguiden betonar min individuella makt och mitt individuella ansvar. Jag ser det ansvar man ålägger mig, den enskilda invånaren, men jag ser inte makten, som guiden påstår att jag har.

Guiden gör en mer miljövänlig livsföring till ett individuellt livsstilsprojekt. Jag tror att sådana projekt ofta biter sig själva i foten genom sin ineffektivitet. Dessutom vill jag inte bli lämnad ensam med mitt maktlösa ansvar.

Det står inte i min makt att minska mina sopor till den grad som guiden påstår. För snart sagt varje gott råd om hur jag bör ta mitt ansvar, lägger maktlösheten hinder i vägen.

Mitt miljöengagemang försätter mig åter och åter i en situation av nästan enbart skyldigheter, samtidigt som mina möjligheter att påverka är begränsade och jag inte heller riktigt får något tillbaka för det ansvar jag tar. Den ekonomiska kompensationen för att man sorterar sina sopor är av naturliga skäl ganska liten, och för övrigt är målen för miljöengagemanget trots allt ganska abstrakta. Nästa vår kommer inte att bjuda på en ännu vackrare grönska om jag sorterar extra duktigt.

Det betyder inte att miljöengagemanget är onödigt eller förgäves. Det betyder att enskilda i stället för att åläggas fler och fler skyldigheter, borde få det stöd som krävs från både företag och samhälle för att kunna möjliggöra en mer miljövänlig livsföring. Inte som ett individuellt livsstilsprojekt för specialintresserade, utan som det självklara sättet att leva i samhället. Därför skulle jag vilja se modiga företagare och modiga politiker som tydliggör att ansvaret för miljösituationen är inbyggt i hur produktionen och samhället fungerar. Inte främst ett individuellt, vanmäktigt ansvar för den enskilde att bära.

*Petra Andersson är doktor i praktisk filosofi vid Chalmers tekniska högskola i Göteborg, med miljö- och djuretik som huvudsakliga intressen.*