Bilden av universum kan bara skapas i våra huvuden

Hur kan jag se så stort med mina små ögon? Simon är sex år gammal och natten på Skeppsdal är mörk. Vi spanar mot månen och Jupiter som lyser starkt på himlen denna fina höstkväll. Och så stjärnorna som är så obegripligt långt borta att det tar miljarder år för deras ljusstrålar att komma fram till oss. Vi ser inte bara stort. Vi färdas också långt tillbaka i tiden när vi ser stjärnorna som de var när de sände ut sitt ljus. Tänker man bakåt så finns det en nollpunkt, en big bang i vilken allting fick sin början för 14 miljarder år sedan. Och så svällde rymden, och ska man tro inflationsteorin så hände den mest dramatiska uppblåsningen på bara ett kort ögonblick. Inflationsteorin omhuldas av de flesta kosmologerna. Fast någon teori är den inte, snarare en samling modeller som väntar på bekräftelse. En alltför lång väntan, tycker en del kosmologer, kanske ska inflationen skrotas helt? Läs om debatten i denna tidning.

Det är inte bara universums tillblivelse som numera har blivit en gren av vetenskapen, även universums slutliga öde ingår i forskarnas gärning. Det är vad årets Nobelpristagare hade i sikte när de spanade så långt de kunde för att exakt bestämma avståndet till stjärnorna. Nästan halvvägs genom hela det synliga universum. Så upptäckte de att stjärnorna far bort från oss allt snabbare och snabbare. Kosmos växer med tilltagande fart. Den kosmiska tillväxten får stjärnor och galaxer att glesas ut med tiden; himlen blir allt mörkare i ett allt tommare universum.

Det trodde ingen. Men möjligheten fanns redan i Einsteins allmänna relativitetsteori. För att astronomerna skulle förstå vad de såg, behövde de något som inget teleskop i världen kan ge – en modell, en bild av universum som bara kan skapas inne i våra huvuden. Det är först då – när vi tänker stort – som vi också kan se riktigt stort.