Psykokirurgi nödvändig mot framtidens stress
Bild: Ulf Börjesson / GP / IBL Bildbyrå
I framtidens Sverige ”hotar överstimuleringen att breda ut sig över allt större områden av samhällslivet. Många människor är kroniskt utsatta för sensorisk överstimulering (t.ex. buller), kognitiv överstimulering (t.ex. informationsflödet från massmedia) och social överstimulering (t.ex. trängsel i storstäderna)”.
Denna framtidsbild framgår av justitiedepartementets rapport Synpunkter på forskning om människan i framtidens samhälle från 1972. Där varnades också för att den farliga överstimuleringen i sig riskerade att skapa en avtrubbning så kraftig att människor inte ens skulle klara av att ta till sig själva hotbilden. Författare var psykologiprofessor Marianne Frankenhaeuser, och hon framförde vad ledamöterna vid Sveriges psykologförbunds vetenskapliga råd hade för synpunkter på den statliga utredningen SOU 1972:59 Att välja framtid.
Marianne Frankenhaeuser och hennes kolleger var pessimistiska inför framtiden. Tillväxten sågs som ett problem, och hon konstaterade att ”allt större grupper i samhället ställer sig kritiska till konkurrenssamhällets prestationsideologi”. Detta kunde man se bland ungdomar, fackföreningar och i internationella organisationer.
Men framför allt betonades problemen med ”överstimulering i form av informationsflöde, trängsel, prestationshets, komplexa valsituationer”. Invand trygghet var på väg att ersättas av beslutstress. Det postindustriella samhället fick helt enkelt människans ”anpassningsmekanismer att svika”. Detta ställde nya krav på hjärnforskningen: för att hantera framtidens problem diskuterades psykokirurgi, elektrisk stimulering av hjärnan, ingrepp i arvsmassan, eugenik eller psykofarmaka.
Ett framtida problemområde var massmedierna – särskilt tv-tittande. Det kunde ge ”intensiv påverkan”. Men de långsiktiga effekterna av upprepat tv-tittande var oklara, ökande sändningstider i framtiden innebar att forskningen borde intensifieras. Man räknade med tänkbara 100 sändningstimmar i veckan inom ett decennium – när rapporten skrevs 1972 sändes 44 timmar i veckan.
