Gillar vi verkligen olika?

”Invandring i stor skala leder oundvikligen till förändringar och påfrestningar för samhället.” Så skriver statsvetaren Andreas Johansson Heinö i sin bok Gillar vi olika? – en uppgörelse med konsensuskulturen i integrationsdebatten. Vi gillar inte alls olika, menar han. Däremot är det en självbild vi gärna skyltar med – och slår våra grannländer i huvudet med. Visst vill Johansson Heinö provocera, med visserligen korrekta men svepande meningar om hur invandrare i Sverige har fyllt såväl fotbollsplaner och närbutiker som fängelser. Men han provocerar lågmält och sakligt – och förklarar att dagens invandring till Sverige historiskt sett är unik i sin omfattning och till sin karaktär; ännu på 1980-talet var utomeuropeiska invandrare mycket ovanliga i Sverige. Vidare diskuteras frågan om svenskt etnicitet. Och ja, allt tyder på att en sådan faktiskt existerar – liksom svenska värderingar –vilket till exempel avspeglas i en lagstiftning som skiljer Sverige från många andra länder. Självklarheter kanske, men inte i integrationsdebatten – som enligt Johansson Heinö präglas av ett stort kunskapsunderskott. Känslor, fraser och moralisk förträfflighet har länge varit viktigare än konkret kunskap om denna Sveriges största omvandling i modern tid. Att läsa Gillar vi olika? är ett bra sätt att bota kunskapsbristen. Till bokens förtjänster hör också att författaren lyfter blicken från Sverige. Hur ser det ut i andra länder? Med tanke på att den politiska mittfåran i många europeiska länder räknas som extremism i Sverige, kan detta grepp räcka för att provocera många. Själv gillar jag mest hur författaren smular sönder våra vanligaste floskler om invandring. En synnerligen läsvärd bok.