Inköpta ägg hotar gräsanden

I hundratals år har växter och djur fötts upp för att sättas ut i naturen. Svanar hamnade redan på 1600-talet i slottsparkerna på grund av sin skönhet. Laxar har under lång tid satts ut, bland annat för framtida fiske. Och från våra trädgårdar har allt sedan medeltiden hundratals örter smitit ut i naturen och in i våra floror. Slottsherrar, trädgårdsentusiaster, sportfiskare, skogsbruket, jägare, ja det är troligen ganska många som bidrar en smula till att ”bygga om” den svenska naturens genetik. Även naturvården ägnar sig åt uppfödning och utsättning. Till exempel sätter man ut vita storkar, vitryggiga hackspettar och grönfläckiga paddor för att hjälpa upp dessa arters riskabelt små frilevande svenska bestånd. Att det lätt uppstår problem i naturen när arter förvildas på platser där de inte hör hemma finns det många exempel på. Senaste året har tidningarna visat dramatiska bilder på jättestora tigerpytonormar som rymt ur fångenskap och nu bildar livskraftiga stammar i södra Florida, fast de egentligen hör hemma i sydöstra Asien. Här i Sverige är almsjukan, kräftpesten, minken på skärgårdsöarna och nu senast det japanska jätteostronet på västkusten välkända exempel på hur galet det kan gå när främmande arter etablerar sig i omgivningar där de inte hör hemma. Men ”den ombyggda naturen” handlar inte bara om de främmande arterna. I så väl Sverige som utomlands odlas eller föds urgamla och inhemska arter upp i stor skala för att sedan sättas ut i naturen, inom artens naturliga utbredningsområde. Tall som tall, kan man kanske tycka, men även om träden ser snarlika ut har arterna sin egen genetiska mångfald. Till dem hör lokala anpassningar, som gör att löven gulnar på björken och öringen leker vid rätt tidpunkt. Granar i Tornedalen har en annan tidtabell och ser annorlunda ut än granar i Skåne. Faktum är att de flesta granar som planteras på ett svenskt hygge har en genetisk sammansättning som skiljer sig från den i de granar som växte i skogen som nyss stod där. De svenska skogarna är fulla av granar med gener från östeuropeiska bergstrakter och tallar med finska gener. Vi flyttar alltså omkring gener – och därigenom anpassningar – inom många arters naturliga utbredningsområde. Vad det leder till på sikt vet ingen. Laxfiskarna är ett högaktuellt exempel. Kan man alls upprätthålla älvens lokala stam när man gör utsättningar från fiskodlingar? En av våra mest manipulerade fågelarter är en bekanting från parkdammar och sjöar: gräsanden. I Europa är uppfödning och utsättning av gräsänder en hel näring. Totalt handlar det om miljontals fåglar som sätts ut, i huvudsak för jakt. Många av dem fraktas långa sträckor innan de släpps, inte sällan i andra länder än där de har sitt ursprung. Ingen vet hur många gräsänder som släpps ut i Sverige årligen, men det är med stor säkerhet långt över 100 000. Denna siffra ska jämföras med den häckande vilda svenska stammen, som vi bedömer uppgår till ca 200 000 par. Det här gör gräsanden särskilt intressant för forskning. Många har redan sin uppfattning klar: gräsänderna är inte vad de har varit! I vintras rapporterades om en gräsandshona som ruvade långt gångna ägg mitt i vintern, minst tre månader före normal tidtabell. Gräsänder som vägrar flytta och fryser fast i isen tycks också bli vanligare, i alla fall i tidningarna. Ett nätverk av forskare i Tjeckien, Nederländerna, Frankrike och Sverige, där jag ingår, påbörjade för ett par år sedan ett projekt som ställer två huvudfrågor: Skiljer sig de uppfödda gräsänderna genetiskt från de vilda? Hur många av de utsatta änderna överlever jakt och vinterväder för att sedan eventuellt ”smälta in” i den vilda stammen? Tidigare forskning visar snabba genförändringar hos gräsänder som hålls i fångenskap i många generationer. De blir olika sina vilda artfränder; matsmältningen blir mindre effektiv (muskelmagen blir mindre) och näbbarna blir mer gåslika. Pinfärska rön från våra franska kolleger visar att uppfödda gräsänder där har en unik genetisk signatur. Denna signatur har nu påträffats också i naturen i Frankrike och bör gå att spåra i andra länder om den finns där också. Nya genetiska metoder ger alltså nya fascinerande verktyg. Men också med linjal och våg har vi gjort spännande upptäckter. Vi har nyligen publicerat rön som visar att vilda franska gräsänder i dag är tyngre och att deras förmåga att sila vattnet är mindre effektiv än för trettio år sedan. Och näbben är viktig! Gräsänder och många besläktade arter får sin föda genom att sila vatten mellan lameller i näbben. Lamellerna är räfflor i näbbkanten som fångar upp frön och småkryp när änderna pressar vattnet ut ur näbben med tungan. Med färre och grövre lameller klarar sig änderna sämre i naturen, och den förändring som påvisats hos vilda änder i Frankrike har uppstått under den period då man i stor skala har satt ut uppfödda änder. Detta kan alltså tyda på att gener från uppfödda änder ”läcker ut” i naturen, men det är för tidigt att dra definitiva slutsatser. Dessutom kan situationen vara annorlunda i Sverige. Svenska uppfödare har alltid ansträngt sig för att producera änder som är så lika sina vilda artfränder som möjligt, och fram till larmet om fågelinfluensan år 2006 levde många av dem i anläggningar dit vilda gräsänder kunde komma och där de ofta parade sig med fångna honor. Om ett par år bör vi veta om gräsandens genetiska Europakarta är omritad eller inte. Doktoranden Pär Söderquist har redan besökt alla stora svenska museer och samlat in vävnadsprover från samlingarna. De europeiska kollegerna gör likadant. Nu utvinns dna från både urgamla och nutida gräsänder för att kunna jämföras. Nästa steg är att uppskatta hur många av de svenska utsläppta änderna som överlever jakt och vinterkyla. I Frankrike har vi redan följt 300 uppfödda gräsänder som släppts ut i områden med kommersiell andjakt. Det visade sig att bara fyra procent av de utsatta änderna överlevde till ett års ålder. Det är avsevärt kortare än vad som är normalt bland vilda änder. Jakten var förstås den främsta dödsorsaken. Men de uppfödda änderna var också magrare och lättare, trots att de tillbringade lika mycket tid med att äta som de vilda. Det är troligt att deras dåliga kondition berodde på förändringar som uppstått till följd av avel eller fångenskap. Den franska studien ledde till en viktig slutsats. Eftersom de uppfödda änderna inte överlevde i någon större utsträckning är det sannolikt att de inte påverkar det vilda beståndet nämnvärt. Men hur går det för dem om de inte jagas? Detta studerade vi i ett närliggande område utan jakt. Där var de utsatta ändernas överlevnad första året 15 procent. Fortfarande klart lägre än hos vilda gräsänder, men troligen tillräckligt för att en del ska ta plats bland de vilda fåglarna. Om och när de utsläppta individerna parar sig med de vilda, så blandas deras anlag. Sådan hybridisering kan medföra att den vilda populationen tillförs anlag som gör den sämre rustad för livet i naturen. Ett större problem är att den vilda stammen kan förlora genetiska anpassningar som är viktiga för överlevnaden i hemmiljön och för långsiktig anpassning till nya miljöförhållanden. I Sverige skulle korsningen mellan vilda och uppfödda änder kunna leda till att flyttvanorna påverkas. Det beror på att svenska uppfödare länge (och kanske än i dag) importerade ägg och ungar från länder där gräsanden är mer av en stannfågel. Med många sådana gener i omlopp skulle vi på sikt kunna få en gräsandsstam som flyttar senare, kortare eller inte alls. Och då kan det gå riktigt illa om och när det kommer kalla vintrar igen. Som dem vi hade år 2010 och 2011. Ringmärkningsdata visar att svenska gräsänders flyttningsvanor har förändrats under de senaste trettio åren. De flyttar numera kortare sträckor och stannar längre inom landets gränser på hösten. Men det är svårt att säga om detta beror på att överlevande utsläppta fåglar påverkat den vilda stammen. Det kan lika gärna bero på att klimatet har blivit mildare. Vi kommer att sätta GPS-sändare på vilda och uppfödda, utsläppta gräsänder för att kunna jämföra beteende och flyttningsvanor. En pilotstudie på södra Öland i samarbete med Linnéuniversitetet visar att de uppfödda gräsänderna var mycket orörliga. Efter flera veckor i frihet hade de flesta knappt rört sig ur fläcken. Senare på vintern dök dock en av dem upp framför en hagelbössa i södra Danmark, så visst kan även de uppfödda flyga långt! I ett Sverige och en omvärld där många arter kan vara utsatta för ”pågående genetisk ombyggnad” genom uppfödning och utsättningar, hoppas vi att de fortsatta studierna av gräsanden ska lära oss mycket och ge råd för framtiden.