Döda träd ska locka fram lekande fiskar

Vi har vandrat genom ris och gråbrunt fjolårsgräs över en sank och ännu snöfläckad kraftledningsgata. Nu står vi och tittar ut över den tio meter breda Hjuksån, som ligger i närheten av Hällnäs i Vindelns kommun. Så här på vårkanten sprudlar, brusar och glittrar den av smältvatten, och mellan stenarna där det strömmande vattnet bildar små kaskader kan man se strömstarar – mörkbrun kropp, vitt bröst – hoppa omkring i sin jakt på vattenlevande insekter. Och, även om vi inte ser dem, kan man vara ganska säker på att de finns där nere, öringynglen. Under några veckor i höstas var det nämligen full fart på öringhonornas lek här i ån. De lade sin rom i nyanlagda lekbottnar. Tittar man noga ner i vattnet kan man se dem, små högar av grus och småsten, skapade av människor. Hjuksån är ett av många biflöden till Vindelälven där det under lång tid flottades timmer, vilket påverkade miljön. Under flottningsepoken, som hade sin storhetstid mellan 1850 och 1970, förändrade man älvar, åar och bäckar; de byggdes om så att de till slut liknade raka kanaler snarare än naturligt slingrande vattendrag. Man rensade bort stenar och träd från bottnarna och trängde ihop åarna med stenkistor och vallar – allt för att timret skulle flyta snabbt, utan att fastna och bilda brötar. Många sidovattendrag stängdes också av, för att timret inte skulle hamna fel. Man byggde dammar för att reglera vattenflödet och konstruerade timmerrännor och ledarmar. I början plockades stenar och träd upp ur vattnet för hand, men så småningom började man använda dynamit och sprängde bort stora stenar. Därför kan man se stora kantiga, numera ofta mossbelupna, stenblock lite här och var i skogarna längs de flesta vattendrag i mellersta och norra Sverige. På 1950-talet, då skogsindustrin hade vuxit och krävde effektivare transporter, använde man dessutom schaktmaskiner för att rensa bort i stort sett allt från bottnarna. På det här viset har de flesta vattendrag nedanför trädgränsen i Sverige påverkats av timmerflottningen. Vattnet blev mer näringsfattigt, och det blev svårare för strömlevande fiskar som öring och lax att vandra och leka. Men nu pågår på många håll ett arbete för att locka tillbaka fisken till de här vattendragen. Ett av restaureringsprojekten, Vindel River Life, går ut på att återställa 22 av Vindelälvens biflöden till ett så ursprungligt skick som möjligt. Bland annat handlar det om att bygga över 400 grusbäddar, så kallade lekbottnar, där fisken kan leka – det vill säga lägga sin rom – men också se till att vattnet strömmar långsammare, så att grusbäddarna kan ligga kvar. Lekbottnar bildades förr naturligt, men när man hade rensat bort stenar och träd och byggt stenkistor och dammar för att få fart på flödet, spolades de ofta bort. Hjuksån är ett av de vattendrag som ingår i projektet. – Tanken är att vi ska tillbaka till det kaos som vi tror att det var här en gång i tiden, säger Daniel Palm, fiskbiolog och en av forskarna vid Umeå universitet som följer återställningsprojektet. Projektledaren Johanna Gardeström, marinbiolog vid samma universitet, nickar: – Vi vet förstås inte exakt hur det såg ut före flottningen, men det bör ha varit någonting åt det här hållet, säger hon och sveper med handen ut mot ån där det förutom stora stenar nu ligger trästockar, som också ingår i återställningsarbetet. Förutom att de döda träden bromsar vattenflödet fångar grenarna upp löv, kvistar och gräs som blir mat åt vattenlevande insekter – som i sin tur blir mat åt fiskarna. De döda träden skapar också fördämningar så att strandområdena regelbundet översvämmas av näringsrikt vatten, vilket sätter fart på växtligheten. Fiskarna är värddjur för den utrotningshotade flodpärlmusslans larv. Så återställningsarbetet ökar chansen för att även den ska kunna etablera sig på nytt. Uttern bör också gynnas, eftersom mer fisk innebär mer mat. – Vattendragen blir djupare genom våra uppdämningar, och då ökar chansen för att det finns fler isfria områden där uttern kan fiska på vintern. Sedan är det nog så att till exempel älg gynnas av att strandskogarna blir mer produktiva genom det näringsrika vattnet, säger Johanna Gardeström. Vindel River Life-projektet har pågått under de senaste två somrarna. Men flottningsepoken hör ju till vår kulturhistoria. Är inte minnet av den också värt att bevara? – Jo, absolut. Vi är mycket medvetna om att nästan alla som bor i det här området har en relation till flottningen och att många som arbetade med den fortfarande lever, säger Johanna Gardeström. – Men när människor förstår syftet med återställningen och hur den går till brukar det vara få som har några synpunkter. Vi är inte ute efter ta bort allt, utan lämnar till exempel många stenkistor, fortsätter hon. Att återställa vattenflöden där timmerflottning bedrevs är egentligen inget nytt. Redan då flottningen lades ner på 1970-talet skapades arbetsmarknadsprojekt där tidigare flottare arbetade med återställning. – Men då handlade det om att lyfta ut enstaka stenar här och var i strömmen, berättar Daniel Palm. – På den tiden trodde man att stenarna i sig betydde mycket för fisket. På 1980-talet kom en ny, nordamerikansk metod i svang, som gick ut på att skapa fiskeplaster och djupa ”pooler” med jämna avstånd längs med vattendragen. Man byggde också ett slags stenarmar som koncentrerade strömmen åt ena hållet. – Man kan fortfarande se det där vid en del vattendrag, säger Daniel Palm. Men också detta handlade om själva fisket, inte om förutsättningarna för fisken att reproducera sig. Först så småningom började man inse vilken betydelse gruset på bottnen har för fiskarnas fortplantning. Men det var inte forskare, utan en grupp fiskeentusiaster i Norrbotten, Nilivaara sportfiskeklubb, som tog fram den metod för återställning som nu används på flera håll i Sverige, bland annat här i Hjuksån. Metoden kallas Hartijokkimetoden, efter den å där den utvecklades. Den går alltså ut på att se till att det finns lekbottnar. – Så det är väl typ femte vågens restaurering vi håller på med nu. Det blir intressant att se hur nästa återställningsmetod ser ut, säger Daniel Palm med ett leende. I höstas var han på plats här vid Hjuksån och på andra platser där återställningsarbetet kommit en bit på väg, för att kontrollera hur det fungerade. – Det här är ju inte gratis, så man vill ju veta att vi inte bara bedriver konstgjord andning. Till exempel ville vi veta om de nybyggda lekbottnarna pallar en vårflod, vilket de såg ut att ha gjort. I höstas kunde Daniel Palm också konstatera att de nyanlagda lekbottnarna verkligen hade använts för reproduktion. – Om en grushög är ljus i mitten är det ett tecken på att en fisk varit där och rört om, ”tvättat rent” gruset och grävt ner rom. Det är ofta också som en liten puckel av grus där de grävt. Efter att ha räknat yngel konstaterar han att antalet yngel redan har ökat märkbart. Räkningen görs med en metod som kallas elfiske. Ynglen bedövas tillfälligt med el, man plockar upp dem med håv och räknar, väger, mäter och köns- och artbestämmer dem. – På vissa ställen har fisktätheten blivit tio gånger högre, faktiskt, säger Daniel Palm. Detta är något som Daniel Jonsson från Vindelälvens fiskeråd, som har haft huvudansvaret för den praktiska delen av restaureringen, välkomnar: – Man har väl en målbild av att det ska vara ett överflöd av fisk överallt. Det är nog många år dit. Men ändå, säger han och skrattar lite.