Venus håller hårt på sina hemligheter

När den sista Venuspassagen på tre generationer nu närmar sig, har vi helt andra förutsättningar för att utforska vår närmaste omgivning i rymden. Avståndet till Venus är välkänt numera, men planeten har i alla tider hållit hårt på sina hemligheter.

Eftersom Venus är snarlik jorden både till storlek och avstånd till solen, närdes länge ett hopp om en livsduglig miljö på vår grannplanet. År 1902 kunde man i tidskriften Populär astronomi läsa ”att Venus atmosfär ävfen i sin sammansättning liknar jordens lufthaf. Mycket tyder därpå, att det finnes vattenånga i densamma och att ytan är omgivfen af ett så tjockt molnlager, så att vi människor aldrig fått se självfa den fasta ytan.”

Ett halvsekel senare var man sanningen på spåren, om än med vissa betydande begränsningar. I en populärvetenskaplig skrift skriver författaren Willy Ley om att ”… det finns rätt stora mängder kolsyra i atmosfären, troligen cirka 3 procent […] men inte […] något syre, som växterna skulle ha producerat, inte heller vatten […] hur underligt det än låter, att det inte finns något överflöd av vatten på Venus […] Ytan består […] av torr rödaktig jord upphettad till nästan vattnets kokpunkt […] Ständiga starka vindar, oupphörliga sandstormar, har fått de flesta bergsformationer att förvittra.”

Trots detta skrev så sent som 1918 den svenske kemisten och Nobelpristagaren Svante Arrhenius övertygande att Venus yta var drypande våt och att ett frodande växtliv trivdes i planetens vidsträckta sumpområden. Liknande idéer levde kvar ända till 1950-talet, trots att det då var klarlagt att atmosfären på Venus till största delen bestod av koldioxid.

I april 2006 började den europeiska sonden Venus express kretsa runt planeten, och den kommer att fortsätta sitt uppdrag åtminstone till 2014. Förutom de mätningar av atmosfärens rotation och sammansättning som gjorts, har de värmestrålande egenskaperna på ytan studerats. Vissa områden är märkbart hetare än andra, och de hetaste ytorna verkar vara mycket unga, troligen omkring 2 miljoner år eller yngre än andra delar av planeten, vilket tyder på att lava än i dag fortsätter att strömma ut från planetens inre. På så sätt fungerar vulkaner som temperaturregulatorer, som släpper ut uppdämd värme från djupet. Värmen kommer, liksom på jorden, från radioaktiva ämnen i planetens inre.

Precis som jorden bör därför Venus vara vulkaniskt aktiv. Några säkra tecken på aktiva vulkaner finns dock inte, men bergarternas förmåga att utsända värmestrålning ger vissa ledtrådar. Mätningar av yttemperaturen som gjorts av Venus express visar att höglands­områdena är upp till 20 grader svalare än omgivningen, samtidigt som de ser äldre ut.

På jorden är sådana områden kontinenter och består i regel av granit. Även på Venus verkar högländernas sammansättning mer granitisk än den övriga ytan. Om så är fallet måste planetens tidiga yta ha varit täckt av vatten, och kontinentaldrift måste ha förekommit. Granit bildas nämligen när basaltisk lava tränger ner i djupet, blandas med vatten och omvandlas under högt tryck. I dag är granit känd bara från jorden.

Förhoppningsvis kommer framtida utforskning av planeten med landare att visa hur lika sammansättningen är hos ytorna på jorden och på Venus. Kanske har också Venus genomgått stora tektoniska förändringar. Då kan det visa sig att 1800-talets romantiska skildringar av jordliknande förhållanden på vår systerplanet har en viss verklighetsgrund, trots allt.