Hur kul är en automatisk födelsedagsgratulation?

Vad är viktigast för dig när du blir gratulerad av en vän på födelsedagen? Är det viktigt att vännen kommer ihåg födelsedagen själv snarare än tittar i sin födelsedagskalender? Är det viktigt att vännen söker upp dig och gratulerar när ni ses, eller hör av sig på telefon – eller är det lika roligt att bli gratulerad på Facebook? Alla tycker inte det.

För ett tag sedan kom en serie artiklar som handlade just om hur sociala nätverk förstör våra födelsedagar. Många av er vet hur det kan vara – systemet talar om för era vänner att det är dags att gratulera och resultatet blir en ström av ”Grattis!!!!” och ”Ha det så kul i kväll!”. Det är nästan så att man tror att nästa steg blir att automatisera själva gratulationerna.

Flera av dem som skrev, på O’Reilly Radar och Microsoft Research, klagade på att det inte fanns någon ”friktion” i sociala nätverk. Allting är så lätt att göra att det är svårt att uppskatta. Men vad skulle kunna upplevas som friktion i ett nätverk uppbyggt för att underlätta social interaktion? Det kan ju inte sägas vara ett missbruk att gratulera någon för snabbt eller för lätt på födelsedagen.

Friktion kan handla om att det finns begränsad tillgång, eller att det krävs någon form av ansträngning. Men när systemet är så effektivt utformat att tiden inte längre är en begränsning, vad finns då kvar? Facebook introducerade nyligen, på en lokal marknad, något som jag inte trodde att de skulle våga pröva: möjligheten att betala för att lyfta fram sina egna nyheter. Förlägg detta till ett historiskt sammanhang – en vaktmästare skickas att tysta den pladdrande hopen, för herr Svensson har nu erlagt en avgift som ger honom företräde att visa sina semesterbilder. Det rimmar illa med det sociala forumet men går väl ihop med ett tänkande där tid, pengar, effektivitet och rationalitetsideal frodas. Pengarna går inte ens till de andra närvarande, utan till den tekniska plattformen!

För mig är signalerna från de sociala nätverken tydliga. De säger mig att det är dags att se över vilka aktiviteter som vi vill automatisera och effektivisera, och vilka som vi faktiskt vill stå för på egen hand. Om automatiseringen infriar sitt underförstådda löfte att frigöra tid åt oss genom att ta hand om tunga eller monotona men nödvändiga arbetsuppgifter, då måste vi börja utnyttja den frigjorda tiden bättre till sådant som vi faktiskt väljer att göra.

Den kreativa och sociala människan kommer i kläm i de sociala nätverkssystemen. Å ena sidan strävar vi efter effektivitet och rationalitet. Å andra sidan vill vi ju ha de sociala nätverken till något utöver själva automatiseringen. Kreativitet och social frihetskänsla finner vi inte i det som är föremål för automatisering.

Samvaron med andra människor är inte en fråga om att göra något på ett så effektivt sätt som möjligt. Att fundera över en ny människa i bekantskapskretsen kanske är intressant i sig, snarare än att bilda sig en snabb uppfattning genom att plöja ett par månaders statusuppdateringar. Det talas så mycket om spelifiering av olika verksamheter, från skola till marknadsföring, alltså att ge belöningar och poäng för prestationer. Men det sociala spelet människor emellan, utan alltför många tekniska lager, tycker jag har ett värde i sig – verkliga insatser och möjlighet till omvälvande vinster och förluster.

Länge har man kunnat följa hur människor fastnat i administrativa eller byråkratiska system som inte ser människan ur hennes eget perspektiv. Men med de sociala nätverkssystemen känns det nästan som om vi själva vill överlämna oss till ett system som inte tar vårt parti.

Födelsedagsgratulationen har kunnat ta sig in i datormodellen genom att den är kopplad till något som datorn lätt kan hantera – födelsedatumet. Men varför ska vi ha det i datorn, när det är något vi vill göra själva?

Varje gång ett nytt verktyg introduceras, får vi välja vad som ska göras på det nya sättet, för att verktyget ska vara till nytta för oss. Och vid sidan av oss människor växer det fram andra perspektiv: vi kan sätta jorden eller naturen i första rummet. Det är ofta en lovvärd tanke, men nog så omvälvande om man drar den till sin spets. Och ännu mer omvälvande blir det förstås om man tänker sig att maskinerna en dag börjar se till sitt eget bästa.

*Simon Winter är interaktionsdesigner och fil.dr i kognitionsvetenskap. Han skriver om digitaliseringens påverkan på samhälle och kultur på Infontology.org.*