”Tänk om det är djuren som har tämjt oss”
Det finns saker som vi alla vet, eller känner till, men som saknar vetenskaplig förklaring. Relationer mellan människor och djur är en sådan sak. Alla som någon gång har haft en hund, häst eller något annat djur, vet att man med tiden utvecklar en nära kontakt över artgränsen.
Det känns ofta som om djuret läser våra tankar och vet hur vi känner oss. Men trots att det är så vanligt med sällskapsdjur, saknas vetenskapliga teorier som förklarar hur samspelet mellan människa och djur fungerar. I brist på fungerande teorier om de här relationerna, applicerar man teorier från andra områden.
Anknytningsteorin är en sådan teori. Man vet att oxytocin frigörs i våra kroppar när vi klappar ett djur. Oxytocin gör oss lugna och avspända och lär främja anknytningen mellan föräldrar och barn. Det betyder att vi måste gå med på att relationen mellan oss och våra djur är ungefär som den mellan föräldrar och barn. Och kanske är det så, i den mån vi tycker att en relationsform kan förklaras genom hormonella effekter i kroppen.
Tänker vi på annat än hormoner, skiljer sig ju det känslomässiga förhållandet mellan föräldrar och barn mycket från det mellan människa och djur. De olika relationerna har olika plats i våra liv och helt olika sociala och kulturella mönster, och det är nog få som både är förälder och djurägare, som tycker att relationen till barnet respektive djuret är utbytbara. Jag tänker mig att anknytningsteorin snarare förklarar varför vi tycker om att umgås med djur, än hur umgänget fungerar.
En form av relation mellan människa och djur, och kanske ibland en av de mest rörande, uppstår när vi tar djur till hjälp vid behandling av sjukdomar och funktionshinder. Vi vet att dementa åldringar mår bättre om de får ha djur i sin närhet, och vi vet att barn med de mest varierande svårigheter kan få hjälp av ridterapi och andra sorters djurassisterad behandling. Men vi vet egentligen inte vad som händer vid de här mötena, de ger oss ingen förklaring till relationen mellan människa och djur. De gör det dock möjligt att mäta att människor mår bra av att umgås med djur.
Relationen mellan unga tjejer och hästar har många försökt förklara. Förklaringarna går ofta ut på att tjejer tycker om hästar därför att relationen förbereder dem för vuxenlivet som maka och mor. Alla de känslor och den omsorg som de utvecklar i umgänget med hästar, kommer de senare att rikta mot man och barn och då har tjejerna – enligt dessa idéer – nytta av att ha övat på hästarna. Somliga menar rent av att vi stalltjejer från början sökte oss till hästarna på grund av något slags omedveten vilja att utveckla hustruliga och moderliga dygder. Kanske är de här idéerna inte alltid helt vetenskapliga, men man stöter faktiskt på dem i vetenskapliga sammanhang. Den forskning som växer fram inom området i dag, säger i stället att tjejernas relationer till hästar utvecklar deras tro på sig själva och vidgar könsrollerna snarare än förstärker dem.
Ingen av teorierna förklarar egentligen relationen mellan människa och djur, utan handlar om vad människor får ut av umgänget med djuren. Det är lite roligt hur väl det stämmer överens med de teorier som säger att människor har tämjt djur, och att djuren har låtit sig tämjas, därför att bägge parter har haft nytta av detta.
Från början erbjöds djuren mat och visst skydd mot att de vaktade, arbetade och höll undan råttorna – medan vi i dag främst drar nytta av djuren som sällskap, som någon att ha en relation till. Vi vet hur det känns att umgås med djuren, och vi vet att de ofta är viktiga för oss. Vi tycker att vi kommunicerar med dem och att vi förstår varandra, men hur fungerar egentligen kontakten? Förstår vi verkligen varandra, och kommunicerar vi när vi klappar och kliar, rider och jagar? Tar vi varandra i bruk? Är våra djur underordnade oss, eller är det tvärtom? Tänk om det är djuren som har tämjt oss och lärt oss att ge dem mat och att klia dem där de inte själva kommer åt?
*Petra Andersson forskar i praktisk filosofi med relationen mellan människor, djur och natur som sitt främsta intresse. Hon började rida som barn och tillbringar fortfarande en stor del av fritiden tillsammans med sin häst.*