Unik droppstensgrotta växer fram i tunnelbanestation

När konstnären Ulrik Samuelson designade Kungsträdgårdens tunnelbanestation i Stockholm ville han skapa en grottlik, underjordisk trädgård. Han lyckades så väl att platsen nu blivit intressant för grottforskning.

Trettiofem år efter invigningen är tunnelbanestationen att betrakta som en av Sveriges största droppstensgrottor, vid sidan av Lummelundagrottorna på Gotland och Korallgrottan i Jämtland.

Droppstensbildningarna, som består av kalkutfällningar, täcker stora delar av väggarna i form av tunna, glänsande skorpor, blomkålsliknande knoppar och tjocka mattor. Drygt centimeterlånga stalaktiter finns också. Kalken kommer dels från betongen i taket, dels från grundvattnet som sipprar utmed de nakna granitväggarna.

Nu vill tre forskare vid Naturhistoriska riksmuseet ta reda på hur mikroorganismer påverkar droppstenarna.

– Särskilt i granitgrottor, som den här, spelar mikroberna förmodligen en stor roll i droppstenarnas livscykel, både för tillkomst, uppbyggnad och nedbrytning, säger botanikern och speleologen Johannes Lundberg.

Trots att stationen ligger drygt 30 meter under jord finns ett ekosystem där nere, med mossor, cyanobakterier och kiselalger längst ner i näringskedjan. Ljuset från lysrören gör att de kan fotosyntetisera. Systemet tillförs också energi från oss människor, i form av hudflagor, hårstrån och textil-fibrer från våra kläder.

Strax innan stationen nyligen stängdes på grund av bygget av Citybanan, knackade Johannes Lundberg tillsammans med geomikrobiologerna Magnus Ivarsson och Therese Sallstedt loss prover från väggarna. I svepelektronmikroskop kan de se svamphyfer i kalciten.

– Frågan är om kalciten fälls ut på svampens hyfer för att deras yta är bra att kristallisera på, eller om det är svampen som gör att kalciten fälls ut. Kanske påverkar svampen surhetsgraden, så att kalciten lättare fälls ut, säger Johannes Lundberg.

Forskarna hittade också tuffkuddmossa, som älskar kalk och annars nästan bara växer på Öland och Gotland. Ekosystemets så kallade toppredator är gruvdvärgspindeln, bara två millimeter lång. Den förekommer i gruvor och grottor i Sydeuropa, men har hittills inte hittats någon annanstans i Sverige än i just den här tunnelbanestationen.

Förmodligen spelar även den en indirekt roll för stationens successiva förvandling till droppstensgrotta, eftersom den äter små insekter, som i sin tur äter mikroorganismerna längst ner i näringskedjan.

– Droppstensbildning handlar inte bara om mättat kalcithaltigt vatten, utan är en kombination av biologi och kemi. Mikroorganismerna påverkar både färg och form, och nu ska vi försöka ta reda på hur, säger Johannes Lundberg.