Vargen  som viltvårdare

Det här är en artikel från 2012.

Tre mil från Kanadas sydkust, omgiven av Lake Superiors kalla vatten, ligger ön Isle Royale. Öns barrskogar innehåller förhållandevis få djurarter. Det beror på att Lake Superiors vatten sällan fryser, vilket gör det svårt för landlevande arter att nå ön.

Men i början av förra seklet lyckades några älgar simma till ön. Platsen framstod säkert som paradiset på jorden för älgarna. Här fanns gott om bete, inga stora rovdjur och inga bofasta människor. Under 50 år frodades älgarna och som mest fanns det flera tusen av dem på den 500 kvadratkilometer stora ön. Men under vintern 1948 bildades en tillfällig isbrygga mellan ön och fastlandet, och med den kom vargen till Isle Royale.

Älgen är vår största växtätare och en art som kan begränsa tillväxten hos både örter, buskar och träd. Dess betestryck kan därför ha en stor effekt på skogens täthet och artsammansättning. Vargen är ett topprovdjur och älgens naturliga fiende. Tillsammans bildar de alltså en näringskedja som är av central betydelse för barrskogarnas ekosystem. När vargen kom till Isle Royale fick forskarna möjligheten att studera hur de här nyckelarterna påverkar varandra i en miljö fri från människor.

– På den tiden visste man otroligt lite om hur vargen påverkar älgen. Få forskare förväntade sig att vargar skulle kunna kontrollera älgarnas antal. Och vissa tvivlade till och med på att vargar klarade av att döda älgar, säger Michael Nelson, professor i miljöetik vid Oregon state university, USA.

I början av 1960-talet fanns det 20 vargar och ungefär 500 älgar på ön. Femton år senare hade älgbeståndet fördubblats medan vargarnas antal – i stort sett – förblev oförändrat. Sedan följde en period av svåra vintrar som försämrade älgarnas kondition, vilket gjorde dem till lätta byten för vargarna. Det fick till följd att vargarna blev fler och älgarna färre. Vargbeståndet nådde en topp i mitten av 1980-talet då det fanns ett femtiotal vargar på ön. Kort därefter drabbades vargarna av ett virus som slog ut en stor del av beståndet. Det resulterade i en explosionsartad ökning av älgbeståndet som varade i femton år.

Periodvis har trycket från vargarna varit stort, men älgarna har även drabbats av sjukdomar och dessutom plågats av klimatförändringar. Också vargarna har drabbats. I dag finns det bara nio vargar på Isle Royale. Forskarna har konstaterat att stammen är kraftigt inavlad och löper stor risk att dö ut.

Isle Royale-studierna visar hur viktiga topprovdjuren är för ekosystemen. Öns vargar har haft ett stort inflytande över älgbeståndets tillväxt. Men studierna visar också hur skör balansen är. Faktorer som sjukdomar och klimatförändringar kan vända förloppet så att näringskedjorna styrs nerifrån i stället. Det vill säga att mängden växter reglerar antalet växtätare och därmed även antalet rovdjur.

– I genomsnitt löper en älg på Isle Royale lika stor risk att bli dödad av vargar som att svälta ihjäl. Intressant nog gäller samma sak för vargarna. Risken att svälta ihjäl är ungefär lika stor som risken att bli dödad av andra vargar, säger Michael Nelson.

Isle Royale ligger i norra barrskogsbältet och det gör även en stor del av Sverige. Men till skillnad från Isle Royale är vår skog, och också våra älgar och vargar, kraftigt påverkade av vårt resursutnyttjande. Isle Royale-studierna hjälper forskarna att förstå hur vi förändrar förhållandet mellan de här arterna och hur vi påverkar deras roller som nyckelarter i barrskogens ekosystem.

Skandinaviska forskare har undersökt hur jakten påverkar möjligheterna för de skandinaviska vargarna att livnära sig på älg. De jämförde deras jaktlycka med vargarnas jaktlycka på Isle Royale, där varken varg- eller älgjakt förekommer. Det visade sig att våra vargar dödade drygt tre gånger så många älgar per vinter som Isle Royales vargar.

Tätheten av älg är ungefär lika hög i Skandinavien som på Isle Royale. Men på våra breddgrader är vargflockarna mindre och vargreviren större, vilket leder till att det finns 5–10 gånger flera älgar per varg i reviren. Men den främsta orsaken till våra vargars jaktframgång var den stora andelen kalvar i de skandinaviska älgbestånden.

– Genom skogsbruket får vi en ung skog med gott om trädplantor som erbjuder ett högvärdigt foder för älgarna. Sedan tillkommer jakten som håller älgstammarna på en låg nivå i förhållande till födotillgången. Vi skapar alltså förutsättningarna för en hög reproduktionstakt, vilket förklarar varför det finns så gott om kalvar i det skandinaviska älgbeståndet, säger Håkan Sand, docent i viltekologi vid Sveriges lantbruksuniversitet, som är huvudförfattare till studien.

En varg som främst äter kalvar måste självfallet äta fler djur än en varg som äter vuxna älgar. Men älgkalvar är inte alltid lätta byten för vargarna, det har bland annat studierna från Isle Royale visat.

– Friska älgar är fullt kapabla att försvara både sig själva och kalvarna. Man kan se att vargarna gör skenattacker mot älgarna för att testa deras kondition. Älgarna håller stånd genom att sparkas och stångas. Även om de flyr så har de goda chanser att klara sig. Endast fem procent av attackerna slutar med att älgen dödas, säger Michael Nelson.

I Skandinavien ser det annorlunda ut. Här är det ovanligt att älgarna försvarar sig och sina kalvar på det här viset. Man skulle kunna tro att det beror på att våra älgar levt utan vargar under en sådan lång tid. Men flera studier visar att när rovdjur återvänder till en miljö där de varit utrotade, så återfår bytesdjuren snabbt sina försvarsbeteenden.

Håkan Sand och hans kolleger har jämfört vargarnas jaktlycka i nyetablerade revir med jaktlyckan för dem som lever i områden där det har funnits varg i 10–20 år. Vargarna visade sig vara lika framgångsrika älgjägare i alla områden, vilket indikerar att älgar inte utvecklar försvarsbeteenden över tid.

Forskarna drog slutsatsen att det var älgjakten som orsakade älgarnas bristande försvarsförmåga. Under de senaste hundra åren har jägarna – inte vargen – varit älgens främsta fiende. Jägarna skjuter årligen en tredjedel av hela älgstammen. Mot en jägare hjälper det inte att försvara sig, då är det bättre att fly än illa fäkta.

Forskningen visar alltså att människan skapar väldigt goda förutsättningar för vargarna. Om det inte vore för det faktum att även vargen jagas, så skulle sannolikt vargbestånden öka kraftigt. Ur ett vargperspektiv är det således människan som befinner sig i toppen på näringskedjan, vilket medför att vargens ekologiska betydelse minskar.

Man kan fråga sig hur vargen skulle påverka vår miljö om jakten inte begränsade stammens storlek. Här kan vargarna på Isle Royale inte ge oss svar, öns artfattiga natur är alltför olik vår. Men det finns ett annat nordamerikanskt vargbestånd som kan belysa frågan.

Under 1930-talet utrotades vargbeståndet i Yellowstones nationalpark. I mitten av 1990-talet återinfördes dock vargen. Skälet till detta var att man hoppades att vargarna skulle minska antalet wapitihjortar som orsakade stora betesskador.

Hjortarnas antal minskade mycket riktigt efter att vargen hade återinförts, och antalet popplar, aspar och vide, som utgör hjortarnas föda, ökade. Videt utgör också föda för bävrarna, och bäverstammen har ökat kraftigt. Även de fågelarter som häckar i videsnåren har blivit fler. Vargarna dödar även prärievargar, och när dessa minskade i antal, så ökade antalet gaffelantiloper i stället. Även bisonoxarna har blivit flera, sannolikt som en följd av minskad konkurrens om betet.

Förändringarna i Yellowstone är exempel på så kallade kaskadeffekter. I det här fallet innebär det att när vargarna dödar hjortarna så påverkar detta indirekt en rad andra nyckelarter i ekosystemet. Kaskadeffekterna är en av orsakerna till att de stora rovdjuren anses vara så viktiga för miljön.

– Om man vill bevara mångfalden bland växter och den stora grupp organismer som är knutna till växtsamhället, så måste man låta vargbestånden bli så stora att de kan fylla sin ekologiska funktion. I områden där vargen har utrotats och där det finns stora bestånd av växtätare, kan man minska växtätarnas skadliga inflytande på växtligheten om man återinför varg, säger Robert Beschta, professor emeritus vid Oregon state university i USA.

Men en del forskare anser att det inte är bevisat att det är vargarna som har orsakat alla kaskadeffekter i Yellowstones ekosystem. Under de dryga femton år som gått sedan vargarna återinfördes så har också klimatet förändrats. Växtsäsongen har ökat med nästan en månad, vilket sannolikt har bidragit till att parken blivit allt grönare. Att bävrarnas antal ökat till följd av vargens återkomst har också ifrågasatts. Man har nämligen släppt ut bävrar norr om parken och dessa kan ha spritt sig till Yellowstone. Bävrarna kan också påverka ekosystemet underifrån. Genom att dämma upp floderna skapas våtmarksområden vilket gynnar växter som vide som trivs i fuktiga miljöer. Bävrarna kan alltså själva förbättra tillväxten hos sina födoväxter.

Det är alltså inte lätt att bevisa att vargar kan minska bestånden av de stora växtätarna i sådan omfattning att kaskadeffekter uppstår. Men vargarna kan få hjälp med att reglera sina bytesdjur. Det finns nämligen flera topprovdjur i barrskogarnas ekosystem. Björnen är ett exempel – och människan förstås.

Robert Beschta och hans kolleger har undersökt hur vargar, björnar och jägare samverkar för att reglera växtätarnas antal. Forskarna sammanställde uppskattningar av hjort-, ren- och älgbestånd i olika delar av barrskogsbältet. Med hjälp av ett klimatbaserat datorprogram kunde de också räkna ut hur produktiva de olika regionerna var, det vill säga hur mycket växtlighet som producerades i regionerna. Sedan noterade forskarna om det fanns varg och björn samt om det förekom jakt på växtätarna i de olika regionerna.

I de områden där det fanns varg, björn och människor hade de en så kraftig påverkan på växtätarna att mängden födoväxter var av underordnad betydelse för antalet växtätare. Rovdjuren som grupp kunde alltså styra näringskedjorna. Forskarna undersökte också hur mycket växtätare det fanns i regioner som hade varg och björn men ingen jakt.

– Resultaten var tydliga. Tillsammans hade vargar och björnar stor effekt på antalet växtätare, oavsett hur mycket födoväxter som områdena producerade, säger Robert Beschta.

Forskarna kunde också konstatera att jägare och björnar var mycket sämre på att reglera antalet växtätare än vad vargar och björnar var.

I Sverige finns det mer än tio gånger så många björnar som vargar, och våra björnar dödar också älgar. Man kan alltså ställa sig frågan om vargar och björnar gemensamt kan reglera älgbeståndet.

Om man ser till riket som helhet, så dödar rovdjuren ett litet antal älgar i jämförelse med jägarna. Men på lokal nivå ser det annorlunda ut. I rovdjurstäta områden kan andelen rovdjursdödade älgar utgöra 50–80 procent av det totala mängden dödade älgar.

– Det finns områden, bland annat i norra Dalarna, där jakten i princip har upphört. Vargen och björnen tar ut hela den årliga produktionen av älg, säger Håkan Sand.

Jägarna minskar sitt jakttryck i rovdjurstäta områden så att det totala antalet dödade älgar inte ska bli för stort. Det händer alltså att vi lämnar plats åt rovdjuren och låter dem återta sin roll som barrskogarnas topprovdjur. Men bara på lokal nivå.