Släpp in fler forskare i regeringen, Reinfeldt!

Året som gått har varit fullt av anastrofer. I förra numret av Forskning & Framsteg skrev Anne Beskow och Herrick Baltcheffsky om begreppet. En anastrof är en plötslig vändning mot det bättre, en motpol till katastrof. Det var en nylansering, Herrick Baltcheffsky skrev om ordet redan 1977 i Forskning & Framsteg. Men då var det uteslutande ett vetenskapligt begrepp, nu börjar ordet sippra ut i vardagsspråket.

Tack vare den nya artikeln har jag börjat se anastrofer både här och där. Till exempel kan man se beviset för Higgs partikel som en välkommen vetenskaplig anastrof.

Och just nu är jag uppfylld av en anastrof som ägde rum på Folkets hus i Stockholm i december. Där hölls en konferens på temat genteknik. Vi var 1400 personer som lyssnade till bland andra Nobelpristagaren James Watson, en av dna-spiralens upptäckare.

Men det var inte James Watson som var anastrofen, även om hans framträdande var underhållande. Nej, den bestod i det faktum att vi satt så många – en brokig skara av unga studenter, etablerade forskare och allmänhet – en söndagsmorgon och lyssnade till populärvetenskapliga, samhällsrelevanta och i många fall politiska föredrag och debatter.

En av dem som talade var USA:s energiminister Steven Chu. Och hans anförande var olikt de flesta politikertal jag hört. Nu är inte Steven Chu vilken energiminister som helst. Han är en framstående forskare och fick Nobelpriset i fysik 1997 för sitt arbete med laserkylning. Genom en radda detaljrikt redovisade exempel förklarade Steven Chu hur gentekniken kan hjälpa till att minska kemikalierna i jordbruket och även minska utsläppen av växthusgaser.

I princip delar jag Steven Chus tro på att vi kommer att lösa framtidens utmaningar genom teknisk utveckling. Men som många teknikoptimister underskattar Steven Chu de kulturella, sociala och politiska hindren. Det räcker inte med briljant teknik, vilket ju till exempel just USA:s energipolitik med all önskvärd tydlighet visar.

Men det viktigaste med Steven Chu var ändå inte exemplen eller framtidstron, utan själva inramningen. Det var ett vetenskapligt baserat framförande av en framstående forskare som samtidigt är politiker. Det budbäraren står för är viktigare än budskapet. President Barack Obama visade genom att välja en Nobelpristagare till energiminister att han värderar vetenskapen högt – dessutom på ett område där de vetenskapliga förklaringarna ifrågasatts. Och Steven Chu visar med sitt framförande att han vill kombinera rollerna.

Om den svenska regeringen ska uppnå några anastrofer krävs motsvarande vilja både från Fredrik Reinfeldt och från framstående svenska forskare.