Äcklet avtar oftast med åldern

Svar: Äckel brukar räknas in i de så kallade grundaffekterna. Det är på många sätt en fascinerande affekt, men den har inte fått samma uppmärksamhet som exempelvis rädsla. Modern forskning om äckel skiljer mellan den grundläggande upplevelsen av äckel, som är relaterad till ätande, och andra sammanhang som kan utlösa äckel. Till dessa räknas djurrelaterat, interpersonellt och sociomoraliskt äckel. I likhet med övriga grundaffekter utmärks även äckel av ett typiskt ansiktsuttryck (tänk på något äckligt så kommer det fram), kroppsliga reaktioner (ibland illamående), en beteendekomponent i form av avståndstagande samt en känsloupplevelse som i det här fallet består av en intensiv motvilja.

Äcklets uppgift är att skydda oss mot sådant som vi inte vill ha nära oss, eller få i oss. Vi reagerar med äckel vid tanken på att äta någonting som vi inte tycker är okej att äta. Något kan sägas smaka äckligt eller ha äcklig konsistens, men det som är karakteristiskt för när äckelaffekten aktiveras är känslan av anstöt. Det är vår kunskap om matens natur och ursprung som kan aktivera känslan av äckel och få oss att avvisa födan. Det kan handla om att maten har kommit i kontakt med smuts eller inte verkar fräsch, men det räcker med att vi vet vad som står på bordet och att vi av någon anledning tvekar inför att äta det. Det är alltså i högre grad vår föreställning om maten och dess natur än dess sensoriska egenskaper, som smaken, som avgör om vi blir äcklade eller inte.

Det är vanligt att mat som väcker äckel har animaliskt ursprung. Det kan vara fel djur eller fel del av ett djur. Kött kan också ge upphov till en äckelupplevelse på sociomoralisk grund, till exempel om vi tänker på hur djur hanteras inom djurindustrin.

Man kan se ätande som en rätt intim handling, eftersom vi faktiskt för någonting in i kroppen. Principen att ”du är vad du äter” aktualiseras i någon mening. Att få i oss något som inte känns okej att äta upplevs som en kränkning. Illamående och i förlängningen kräkning kan ses som naturliga följder; att kräkas innebär att rensas och få ut det som ”förorenat” oss.

Evolutionärt sett kan äckel ha haft en uppgift: att få oss att undvika sådant som kan göra oss sjuka. Att hitta tillräckligt med föda var svårt och att testa ny föda kunde vara förenat med livsfara. Än i dag kan vi uppleva matneofobi, det vill säga tveksamhet inför ny föda. Vi har också kvar vår förmåga att lätt utveckla aversion mot ett visst födoämne, om vi har blivit sjuka när vi ätit det. Intressant nog kan även påtvingad konsumtion, som alltså innebär en kränkning kopplad till ätande, ge upphov till livslång motvilja.

Man kan mäta känslighet för äckel med frågeformulär, och skillnaderna mellan olika individer är stor. Vi är födda olika och har upplevt olika saker genom åren. Att känsligheten ökar med åldern följer inte den typiska utvecklingslinjen. Precis som med allmän benägenhet för illamående brukar det snarare vara tvärtom.

/Timo Hursti, psykolog, docent vid Uppsala universitet