Gränserna flyttas för möjligt liv i rymden
En ny syn på hur ljus absorberas av vatten och koldioxid justerar definitionen av stjärnornas beboeliga zon.
Astronomer ändrar nu metoden för att fastställa gränser för var i ett planetsystem liv kan få fäste. I takt med att allt fler planeter upptäcks kring andra solar blir det allt viktigare att kunna avgöra om det kan finnas liv där eller inte. Det beror i sin tur på om vatten kan hålla sig flytande på planetens yta. Närmare stjärnan skulle vattnet avdunsta, längre bort fryser det till is.
Den nya definitionen bygger på hur ljus absorberas av vatten och koldioxid i planetens atmosfär. Gränserna ändras dock inte särskilt dramatiskt. I vårt eget planetsystem hamnar den beboeliga zonen något längre bort från solen: från 0,95–1,67 astronomiska enheter till 0,99–1,7 astronomiska enheter. En astronomisk enhet är jordens avstånd från solen, 150 miljoner kilometer.
Förändringen innebär alltså att vår levande jord hamnar väldigt nära gränsen för den beboeliga zonen. Det kan tyckas paradoxalt. En förklaring är, enligt astronomerna som arbetat med den nya modellen, att molnens inverkan inte har tagits med i beräkningen.
Många av de nyupptäckta exoplaneter som tidigare betraktats som möjliga för att hysa liv har nu fallit ut ur den beboeliga zonen, medan andra har tillkommit. En sådan planet är Gliese 581d, som upptäcktes för sex år sedan i ett planetsystem runt stjärnan Gliese 581, bara 20 ljusår bort från oss. Tidigare låg planeten, ansåg man, på gränsen till att vatten kunde vara flytande. Enligt den nya definitionen är Gliese 581d i stället en av de hetaste kandidaterna som skulle kunna hysa liv ute i rymden.
