Krönika: Ska kråkan lära sig att vänta på grön gubbe?

Vi har byggt – och bygger fortfarande – ett samhälle som orsakar både artutrotning och att arter ändrar beteende eller utbredningsområde. Våra kulturer innefattar att vi interagerar med djur på en mängd sätt. Frivilligt, kärleksfullt och socialt med våra husdjur. Ofrivilligt, smått aggressivt, men ändå socialt med de duvor som försöker stjäla våra kakor när vi fikar utomhus på sommaren, eller med de insekter som plågar oss när det är varmt. Men också indirekt, genom sådant som vårt bruk av kemikalier och hur vi bygger våra samhällen. Våra samhällen innebär interaktion med djur där de ändrar sina beteenden.

 Ett exempel på hur vi kemiskt påverkar andra arter, är abborrar som ändrar beteende i vatten där det finns rester av läkemedlet Sobril. Abborrar, dessa stimfiskar som ständigt skyddar sig och varandra genom att hålla ihop, blir under påverkan av oxazepam (som den aktiva substansen heter) risktagande personligheter som simmar iväg på egen hand och exponerar sig för faror som stimmet annars utgör visst skydd mot. Påverkade av läkemedlet simmar de snabbare dit de ska och de äter fortare, mer koncentrerat och större mängder. Troligen är de mindre observanta på fiender som en följd av läkemedlets lugnande effekt.

Vi påverkar också indirekt djurs beteenden då vi orsakar smältande polarisar genom utsläpp av koldioxid; ännu ett exempel på kemisk påverkan. Smältande isar innebär en förändring av isbjörnarnas miljöer och tvingar dem att simma längre sträckor i taget. Som svar på det har isbjörnarnas ungar ändrat beteende. Från att tidigare ha simmat bredvid eller bakom sin mamma, håller de sig nu fast på hennes rygg eftersom de är för små för att orka med de långa simturerna mellan allt glesare isflak.

Jag undrar om man vet om det är isbjörnsmammorna eller ungarna själva som har kommit på strategin.

Förutom genom utsläpp av kemikalier, orsakar vi också förändringar av djurs beteenden genom själva infrastrukturen. Något som kajorna vet att använda sig av och anpassa sig till. I dag ser vi i städerna hur kajorna flyger ut mot den omgivande landsbygden på morgonen för att leta efter mat på åkrarna. På kvällen flyger kajorna tillbaka till staden, och tillbringar natten i stora flockar på hustaken, där de drar nytta av att husvärmen stiger uppåt.

För att inte tala om de japanska kråkorna! De har lärt sig att dra nytta av trafiken, både av bilarna, gångtrafikanterna och av rödljusen. Kråkorna hämtar nötter som de släpper ner på marken vid övergångsställen i staden. Sedan väntar de på att någon bil kör över nöten så att skalet går sönder. Därefter flyger kråkorna ner till övergångsstället och väntar på grön gubbe, precis som människorna som också väntar där. När det blir grön gubbe går kråkan ut på körbanan och äter upp sina nötsmulor, omgiven av fotgängares fötter.

Dessa ändrade beteenden, anpassningarna till de förutsättningar som vi skapar för djuren, är ju något som djur tar till för att klara sig. Och om beteendeförändringen fungerar för tillräckligt många av djuren inom en art, så kan arten undvika att bli utrotad. Samtidigt utmanar de här förändringarna föreställningen om naturen som ett ursprungligt tillstånd. Kan vi lära oss att bygga våra samhällen så att djuren finner strategier för att samexistera med oss? På så vis skulle vi kunna rädda arter utanför deras naturliga habitat. Men vill vi det?

Är det en obehaglig eller tilltalande tanke att bevara arter utan att bevara deras beteenden – att i stället bevara dem i interaktion med oss själva?