Min vision: Vi måste våga satsa för att nå ut i rymden

Jag skulle vilja framhålla tre svenska rymdprojekt, som utvecklades 1994–2008 av Rymdbolaget/SSC, som särskilt betydelsefulla för att ange riktningen för vår framtida utveckling: den elektriskt framdrivna månsonden SMART-1, formationsflygningssatelliten Prisma och astronomi- och klimatforskningssatelliten Odin. När någon ser tillbaka på svensk rymdverksamhet om några decennier kommer dessa projekt att framstå som lysande fyrbåkar av innovation och djärva satsningar.

Men på den tiden hade de ansvariga inte tillräcklig kunskap om rymdbranschen för att korrekt bedöma deras värde och hur de kunde vidareutvecklas. Som en yttersta följd av detta fick Rymdbolaget/SSC i praktiken skänka bort hela denna kompetens till det tyska familjeföretaget OHB.

Många verkar i dag tro att privata initiativ och marknadsliberala metoder i ett trollslag ska frigöra rymdfarten från de statliga rymdorganisationernas påstått utvecklingshindrande arbetssätt. Följdriktigt speglas dagens rymdverksamhet i medierna ofta i form av diverse kommersiella initiativ.

Entreprenörer uppbackade av penningstinna personer erbjuder stater att landsätta astronauter på månen eller ombord på en uppblåsbar rymdstation, och de lovar framtida gruvbrytning på asteroider och så vidare. Men några kunder har inte dykt upp.

Jo, förresten – rymdturism i korta rymdskutt har fått många förhandsbokningar. Men trots god tillgång på pengar och trots att åtta år har gått efter prototypens lyckade färd, har något rymdskepp för turism ännu inte provats. Övriga projekt brukar resultera i att entreprenörerna försöker sälja sina idéer till främst NASA. Och som vanligt är det då skattebetalarna som betalar.

En annan kommersiell trend är att NASA har börjat köpa tjänster i stället för hårdvara, till exempel köper man transportservice till en omloppsbana i stället för att köpa en raket. Tanken är att priset ska bli lägre om experterna på NASA inte får blanda sig i …

Jag är övertygad om att dessa nya företag kommer att sänka transportkostnaderna i rymden väsentligt. Men inte hur mycket som helst – någon radikalt ny teknik står de inte för. Dessutom finns det alltid en risk för monopol och anbudskarteller i en så liten bransch som denna.

Men för de verksamheter som hittills bedrivits i rymden – telekommunikation, observation av jorden, navigation, forskning om och i rymden – krävs effektivare rymdteknik. Ny användning, som att skydda mot farligt stora nedfallande himlakroppar, rensa bort rymdskrot, utvinna energi (solkraftverk i rymden), ställer ännu högre krav på teknikens förmåga.

Så vad kan man göra för att rymdtekniken ska bli effektivare? Och vad ska svensk offentligfinansierad rymdverksamhet satsa på – använda den redan kända rymdtekniken eller utveckla ny? Ett svårt dilemma.

Sverige har i det förflutna satsat hårt på ”tillgång till rymden” genom sitt engagemang i den europeiska bärraketen Ariane. Det är nu dags att bredda tillgångsbegreppet och låta detta innefatta allt som gör det lättare att bedriva verksamhet i rymden, som transporter, mindre rymdsystem och så vidare. Svenska företag har till exempel en unik förmåga när det gäller att sänka transportkostnader i rymden, bland annat genom sin erfarenhet av elektrisk framdrivning av rymdfarkoster med månsonden SMART-1. Billigare transporter är nyckeln till att sänka priset på att placera ut telesatelliter, som är den enda verkligt kommersiella tillämpningen av rymdteknik. Här kan det finnas mer att göra.

Ett annat område där svensk industri gör framsteg är extrem miniatyrisering av mekaniska och elektroniska komponenter för rymdfarkoster. Man kan faktiskt bygga en 20 kilo tung satellit som tar bilder av jorden med 2 meters upplösning. Dags för försvaret att ha en egen optisk spaningssatellit?

Problemet är dock att hitta en uppskjutningsmöjlighet för sådana små satelliter. Ett sätt att sänka kilopriset för rymdtransporter har varit att bygga mycket stora raketer, men dessa lämpar sig egentligen bäst för gigantiska telesatelliter. Snålskjutsåkande småsatelliter får då hamna i mindre lämpliga banor. Här finns en möjlighet för svensk rymdverksamhet att vara med och skapa en liten raket särskilt avsedd att sända upp mycket små satelliter. Och varför inte från Esrange? Kanske till och med en återanvändbar sondraket som kan öka aktiviteten på Esrange.

Svensk rymdverksamhet skulle också kunna göra en stor insats för att bekämpa rymdskrot – en viktig del av ”tillgången till rymden”. Det skulle räcka med att plocka bort 5–10 utbrända raketsteg ur omloppsbanan varje år för att hålla mängden rymdskrot på nuvarande, tolerabla nivå. Den svenska formationsflygningssatelliten PRISMA innehåller mycket av den teknik som då krävs. Många talar om detta, men gör föga konkret. Dags att ta ett djärvt initiativ, som kan leda till en god affär för Sverige.

Klassisk rymdforskning – rymdfysik, astronomi, atmosfärfysik – bör få ett stadigt budgetutrymme för utveckling av instrumentidéer inom nationella och multilaterala projekt, som förr i tiden. Instrumentet Steam till exempel, som mäter vattenånga i atmosfären, är en fortsättning av den klimatforskning som påbörjades med Odinsatelliten. Att till varje pris få det i omloppsbana är en självklar del av en vision för svensk rymdverksamhet.

Se där hur de senaste decenniernas svenska fyrbåkar i rymden – SMART-1, Prisma och Odin – kan peka mot framtiden!