Vår som frusit inne?

Den så kallade arabiska våren verkar ha fastnat i en tidig aprilvecka. Jag var länge optimist, men nu har det gått över två år utan några konkreta vårtecken – bara mer död och kaos. Men Mohammad Fazlhashemi, professor i islamsk teologi och filosofi vid Uppsala universitet, verkar inte skygga för begreppet arabisk vår. Han har försökt sammanfatta skeendena och sätta dem i ett sammanhang. Gott så. Här ryms såväl en kronologisk sammanfattning av händelserna som analyser av utvecklingen i de olika länderna.

Det finns dock ett problem. Boken tyngs av att Mohammad Fazlhashemi – i likhet med flera andra islamologer – ständigt tycks skriva i försvarsställning. Han betonar till exempel hur fåtaliga islamisterna och våldsverkarna egentligen är, och att de inte är representativa för islam. De får enligt Mohammad Fazlhashemi ”oproportionerligt” mycket uppmärksamhet i västliga medier. Men – tänker jag – hur många bråkdelar av en promille av USA:s befolkning är egentligen inblandade i skolskjutningar och skottlossningar? Trots det kan väl ingen blunda för landets osunda vapenkultur.

Jag är helt övertygad om Mohammad Fazlhashemis goda intentioner, men när jag läst ut boken kommer jag på mig att önska en annan bok om arabvärlden, skriven helt förutsättningslöst och konsekvensneutralt. För hur man än vrider på saken så framstår regionen som allt mer av ett undantag i en värld som har demokratiserats i en hisnande takt under de senaste decennierna. Varför?