Ett livsviktigt sockersug

Människan älskar sött. Sött står för något positivt, det ger energi och belöning. Det hela startar när sockret når sina receptorer på tungan och i gommen. Receptorerna skickar signaler till hjärnans primära smakcenter, som tolkar smaken. Därifrån sker en signalering till belöningscentrum, som friger belöningssignaler och gör att man känner sig avstressad. Samtidigt går signaler till hypotalamus som talar om att kroppen har tillförts energi. Man får en energikick. Det finns också signaler till hjärnans minnescentrum som kommer ihåg belöningen och välmåendet av det söta.

Smaken för det söta finns uttalad redan hos det nyfödda barnet. Då något sött droppas på tungan hos den nyfödde får man hos alla nyfödda en positiv ansiktsreaktion. Den nyfödde har alltså en medfödd förmåga att acceptera den söta smaken och till och med en förmåga att tycka om den. En sådan reaktion får man inte av någon annan smak, till exempel salt, surt eller bittert, och inte heller av fett. Vår förkärlek för sött är starkast i barndomen och minskar i tonåren, då vi i stället upplever smaken av fett som mer positiv. Endast hos cirka 15 procent av de vuxna finns en stark smak för det söta kvar hela livet.

I ett evolutionärt perspektiv har den söta smaken varit en garanti för energi, eftersom kalorifria sötningsmedel är en modern uppfinning. Barn behöver mycket energi för att växa, i synnerhet hjärnan, som behöver 50 procent av all energi under spädbarnsåren. Utvecklingen av hjärnan kräver glukos, och det finns med säkerhet i söta kolhydrater (sackaros) och i modersmjölk (laktos).

Kroppen har både hunger- och mättnadssignaler för sött. Mättnadssignalen är hormonet leptin, som bildas i fettväven. Leptin har betydelse för reproduktionen och ökar kraftigt under puberteten. Samtidigt har leptinet effekt på våra smaker: det dämpar den söta smaken. Det finns receptorer för leptin i munhålan som just har en dämpande effekt på smaken för det söta.

Förklaringen till att barn tycker mer om sött är alltså ett uttryck för att de behöver mycket energi och att sött innehåller rikligt med energi. Mättnadshormoner för den söta smaken utvecklas först i tonåren genom att hormonet leptin kraftigt ökar. Då utvecklas smaken för fett i stället, samtidigt som fettväven utvecklas. En oavbruten konsumtion av sött och sötningsmedel även efter tonåren håller dock liv i kopplingen till belöningssystemet och därmed i längtan efter sött.

/Charlotte Erlanson-Albertsson, professor i aptitkontroll, Lunds universitet