Hjärnbilder förvillar

Det är något med hjärnans sätt att fungera som står i vägen för våra försök att förstå hur hjärnan fungerar.

Vi blir som förhäxade av bilder.

En lång rad avbildningstekniker fångar förändringar i hjärnvävnadens ämnesomsättning hos försökspersoner i olika experiment. Det har gett upphov till mängder av nya tillämpningar med högteknologiskt skimrande etiketter, som neuroekonomi, neuroteologi, neurosociologi, neuroestetik och neuromarknadsföring.

Eftersom det är så lätt att ta till sig hjärnkamerornas färgsprakande bilder låter vi dem överglänsa andra källor till kunskap om mänskligt beteende, enligt psykiatrikern Sally Satel och psykologen Scott Lilienfeld. Deras nya bok är en serie essäer om övertron på hjärnbilder inom allt från beroendeforskning till juridik, ett fenomen som ibland kallas neurohype eller neurobollocks.

Visserligen har hjärnkameror gett massor av intressant information under de senaste decennierna. Men dagens metoder kan i bästa fall urskilja genomsnittliga förändringar inom en kubikmillimeter vävnad – en volym som rymmer över en halv miljard kontaktpunkter mellan nervceller. Bara det borde räcka som skäl för att ta de färgsprakande bilderna med en stor nypa salt.