Hallå! Är det någon där?

I drygt femtio år har människan systematiskt försökt få kontakt med utomjordiska civilisationer. Vi har lyssnat efter signaler från fjärran stjärnor och vi har skickat ut egna meddelanden. Men resultatet är magert.

Om det finns intelligent liv på andra platser i universum än på jorden borde vi väl ha hört dem nu?

Jag vill verkligen tro att det finns fler intelligenta varelser än vi. Och jag tycker att statistiken talar för det. Men ändå har jag så svårt att föreställa mig det. Jag kan inte se dem framför mig, varelserna. Jag hör dem inte prata, ser dem inte vandra runt på en annan planet.

Och vad värre är, när jag läser intervjun med Nick Bostrom på sidan 66 så fördjupas min misstro. Vi är kanske ensamma. Det är av någon anledning en sorglig tanke. Och Nick Bostroms resonemang om varför vi inte har hittat liv ännu gör det inte mer upplyftande. Å andra sidan är astronomen Peter Linde, på sidan 56, övertygad om att det finns liv på andra ställen i universum.

I detta nummer av Forskning & Framsteg ägnar vi hela tre artiklar åt ämnet liv i rymden. Men det finns mycket mer att berätta. Därför har vi samlat ytterligare ett tiotal texter på samma tema som vi publicerar elektroniskt, i form av en app. Det är första gången Forskning & Framsteg gör en specialtidning på detta sätt. Du som prenumererar kan ladda ner den gratis. Alla instruktioner om hur du gör finns på fof.se/livirymden.

En av artiklarna i den elektroniska utgåvan handlar om kommunikationen med dessa omöjliga tänkande varelser. Vad ska vi säga? Vilket språk talar en okänd intelligens? Behöver den alls ett språk?

David Dunér, idé- och lärdomshistoriker vid Lunds universitet, har funderat på saken.

– Vårt språk är till för kommunikation mellan individer av vår egen art, inom vår kultur. Vår hjärna är extremt anpassad för att kommunicera med Homo sapiens på vår jord, säger David Dunér.

Så hur kommunicerar vi med varelser som har en helt annan evolution, en helt annan kultur?

– Kanske kan vi lära oss utomjordingars språk genom interaktion, kanske behöver vi fara dit, resonerar David Dunér.

Det verkar än så länge svårt. Inte bara för att vi inte vet var de är, och för att de möjligen inte ens existerar. Men också för att de, om de faktiskt existerar och vi väl upptäcker dem, sannolikt befinner sig så långt bort att fysikens lagar – som vi känner dem i dag – sätter stopp. Det råder en hastighetsbegränsning i rymden på 300 000 kilometer i sekunden: ljusets hastighet.

Men den begränsningen är kanske inte absolut. I nästa nummer av Forskning & Framsteg skriver fysikern Sabine Hossenfelder om teorier som skulle kunna möjliggöra helt fri fart. Men det är teorier som ställer andra invanda föreställningar på ända, som att resenären riskerar att även färdas i tiden.

Om tanken på liv i rymden är svindlande är det alltså inget mot vad som väntar oss om – eller när – vi upptäcker liv. Kanske är det bäst att lugna ner sig lite och läsa detta nummer först. Det är svindlande nog.