Oetiskt experiment gav viktigt vaccin

Svar: I slutet av 1700-talet grasserade vanställande smittkoppor i Europa med en dödlighet hos barn i stadsområden på upp till 30 procent. Den brittiska landsortsläkaren Edward Jenner (1749–1823) hade vid denna tid observerat likheter i symtom och utseende mellan bölder uppkomna till följd av exponering för kokoppor och bölder av smittkoppor. Han hade vidare slagits av fenomenet att mjölkerskor, som smittats på händerna av kokoppor, hade slät hy och tycktes oemottagliga för smittkoppor. Då föddes en idé hos Jenner om att göra ett experiment (1796), som idag och med vår tids etiktänkande aldrig skulle ha kunnat utföras. Han tog material från en liten varböld på fingret hos en kokoppssmittad mjölkerska och injicerade det under huden på en frisk pojke. Efter en period med feber uppstod kokoppor på injektionsstället. En tid senare smittades pojken avsiktligt med material från en smittkoppsböld. Pojken förblev opåverkad och överlevde experimentet! Jenners upptäckt utgjorde därmed startpunkten för nyttjandet av besläktade och/eller försvagade virus vid vaccinframställningar. Att ko- och smittkoppor är virussjukdomar visste man dock inte vid den tiden – man hade över huvud taget inte upptäckt att virus existerar.

Det skulle dröja ungefär hundra år innan Louis Pasteur (1822–1895) i ett liknande experiment genom injicering med döda kycklingkolerabakterier i friska kycklingar, kunde visa att de friska djuren hade förvärvat motståndskraft (immunitet) då de sedan smittades med levande kolerabakterier. För att hedra Jenner, och dennes arbete med kokoppor, benämnde Pasteur sitt injicerade agens för vaccin, och själva processen för vaccinering (efter latinets vacca för ’ko’).

Först år 1898 anser man att den samlade vetenskapliga litteraturen definitivt styrkte att ett nytt smittämne, med från bakterier helt skilda egenskaper, verkligen hade påvisats. Pionjärer var holländaren Martinus W. Beijerinck och tyskarna Paul Frosch och Friedrich Löffler, som arbetade med vad som senare skulle kallas tobaksmosaikvirus respektive mul- och klövsjukevirus. De nya smittämnena kom att benämnas virus (av latinets ord för gift). Två andra forskare, som var virus på spåret något tidigare, var ryssen Dimitrij Ivanovskij och tysken Adolf Mayer. Men de hade dock inte lyckats utföra de avgörande experimenten.

/Einar Everitt, professor i molekylärbiologi, Lunds universitet