Gåtfullt svaga stjärnor har fått en förklaring

Vi kan se dem med blotta ögat under mörka höst- och vinternätter – Plejaderna, eller Sjustjärnorna, i Oxens stjärnbild. Allra bäst syns de sex starkast lysande stjärnorna. Om det är riktigt mörkt och klart kan man utan kikare se tio av de ungefär hundra stjärnorna som ingår i den öppna stjärnhopen. De är unga, och har hållit ihop i cirka hundra miljoner år.

Deras låga ålder har dock förbryllat astronomerna, för den går inte ihop med avståndet på 392 ljusår, som den europeiska satelliten Hipparcos en gång har mätt upp. På det avståndet borde Plejaderna enligt den så kallade stjärnteorin stråla ännu starkare, unga och lysande som de är. Är då stjärnteorin felaktig?

Nu har gåtan fått ett svar, då flera radioteleskop samtidigt gjorde observationer från olika platser på jorden. Resultatet, 444 ljusår, stämmer med stjärnornas ljusstyrka. Inget fel på stjärnteorin, alltså.

Frågan är då om det inte går att lita på några av de mätningar som Hipparcos har gjort. Det gäller inte bara Plejaderna, utan alla de drygt 100 000 stjärnor som har fått sina lägen bestämda med större noggrannhet än någonsin tidigare.

För att utesluta, eller korrigera, systematiska fel i Hipparcoskatalogen ska nu en uppföljare, Gaiasatelliten, göra nya mätningar. Om några år har vi svaret. Kanske såg Hipparcos fel, kanske är Plejaderna mycket mer spridda längs vår synlinje ut i rymden än astronomerna trott.