Mitt råd till ministern
Det är inte ofta man blir gråtmild på en vetenskaplig konferens. Men nu har det hänt mig. Jag var i Lund på en språkkonferens och lyssnade till ett föredrag om runstenar.
De som känner mig vet att jag är lite extra förtjust i runstenar. Men jag är inte galen. Normalt blir jag inte rörd till tårar när någon talar om ristade stenar. Nej, det som hände denna gång var exceptionellt och den som satte känslorna i svang var Per Holmberg, docent i nordiska språk vid Göteborgs universitet. I sitt föredrag påstod han sig ha löst Rökstenens gåta. Rökstenen är vår märkligaste text från forntiden. Det är den längsta runinskrift som vi känner till och ett enastående minnesmärke över en ung man. Den är ristad delvis i svårtydd lönnskrift. Där finns dunkla anspelningar på ett redan då förflutet. Den gåtfulla och fascinerande ristningen har lockat många forskare till fantasifulla tolkningar.
Det fantastiska med Per Holmbergs tolkning var att han använde en för mig helt oväntad modern grammatisk metod för att analysera ristningen och med dess hjälp leda i bevis att stenens budskap inte alls syftade på forntida slag och fjärran platser. Tvärtom handlar Rökstenen om ett här och nu. Om dig som läser stenen och vad du upplever. Stenen syftar bara på det som finns i dess omedelbara närhet. Den egna ristningen, runorna, och himlen ovanför.
Av diskussionen som följde efter föreläsningen kunde man ana att lösningen nog var rätt kontroversiell och vilade på ganska lös grund. Hade Per Holmberg kanske blandat ihop solen och månen? Och inte var det hednaguden Tor som en gång skapade runorna, utan Odin som var vis nog för ett sådant stordåd.
Men dessa invändningar bröt ändå inte föreläsningens förtrollning. Det var en så vackert genomförd liten kurs i hur man med oväntade vetenskapliga verktyg och metoder kan plocka fram en nästan sönderanalyserad text och gjuta nytt liv i den och se saker ingen sett förut.
Och den som kanske är bäst på att göra det är den som är mycket väl förtrogen med vissa metoder och verktyg, men som plötsligt använder dem på en ny typ av material. Gammal erfarenhet i en helt ny omgivning. Är det inte det bästa receptet på kreativitet?
Jag tänker på Per Holmberg inför ett möte med vår nya minister för högre utbildning, Helene Hellmark Knutsson. Hon har en begränsad erfarenhet av akademisk utbildning, precis som Per Holmberg har en begränsad erfarenhet av runstenstolkning – något han öppet redovisade under sitt föredrag. Lika öppen är Helene Hellmark Knutsson, som på regeringens webbplats redovisar sitt cv: under 1990–1993 läste hon universitetskurser i historia, nationalekonomi och statistik och tog motsvarande 60 högskolepoäng. Det är ett läsårs studier på fyra år.
Man kanske kan önska en mer erfaren minister. Men om Helene Hellmark Knutsson tänker nya kreativa tankar baserade på annan erfarenhet och applicerar dem i denna nya miljö, kan det också bli riktigt bra. Sedan är det upp till oss att, likt publiken på runstensföreläsningen i Lund, kritisera det som verkar alltför yvigt och dumt, och lyfta fram det som faktiskt kan fungera.
När jag möter ministern för att ge min syn på forskningens behov kommer jag att säga just det: våga tänk egna tankar, men se också till att omge dig med erfarna och smarta människor, så kommer syntesen att bli lysande.
