Krönika: Vi försjunker i vår vackra spegelbild
Titta! En bild av hjärnan! Vi tittar. Den lyser i gult, orange och rött. Vi vet att det är ett bildbehandlingsprogram som lagt till färgerna, men tycker ändå att de glödande fläckarna är intressanta.
Väldigt intressanta.
Vi förstår oftast inte vad de betyder, vi har dimmiga begrepp om hjärnans funktionella anatomi, men upplever ändå bilden som meningsfull.
Det är egentligen ganska överraskande.
Den moderna tekniken har öppnat mängder av fönster in mot vår kropp. Vi kan titta på hjärtan som slår, på tarmar som trycker fram det vi ätit centimeter för centimeter, på lungor som sväller och sjunker ihop. Stannar hjärtat så dör vi, detsamma gäller för lungorna, ändå fascinerar de inte på samma sätt som hjärnan.
Bilder av hjärnan pryder ofta omslagen på såväl populärvetenskapliga tidningar som vetenskapliga publikationer. Hjärnan säljer. Vi vill se färgglada anatomiska strukturer, spretiga bilder av hur olika delar av hjärnan är sammanlänkade.
Mina tankar går till Narcissus, den unge mannen i grekisk mytologi som var så vacker att alla som såg honom blev förälskade. Narcissus blev själv förälskad när han såg sin egen spegelbild i en klar källa. Han blev så förhäxad av sig själv att han dog där vid källan, oförmögen att slita sig från sin bild i vattnet.
Vår hjärna är formad av evolutionen för att se till att vi andas, att maten passerar mag-tarmkanalen i lagom takt, att vi varken blir för varma eller för kalla. Den navigerar i en komplex social miljö, den kan fatta snabba beslut i situationer där det finns ett stort antal faktorer att ta hänsyn till. Den kan lära sig kinesiska i tal och skrift och styra kroppen genom ett soloparti i Svansjön.
Men det är först under de senaste decennierna som den har kunnat se sig själv i levande livet.
Undra på att den blir fascinerad.
Är det så här jag ser ut? Är det så här det blir när jag tänker, eller känner? Jag är ju vacker, vem hade kunnat ana det?
Och likt Narcissus som försjunker i sin spegelbild och låter livet glida förbi, så försjunker vi gärna i de suggestiva porträtten av vår hjärna, trots att deras praktiska nytta i vardagen kanske inte är så stor.
Så hur kan berättelsen om Narcissus hjälpa oss? Den påminner oss om att en bild bara är en bild. När Narcissus försöker kyssa sig själv möter hans läppar bara vatten.
Vi behöver därför ha vårt kritiska tänkande med oss, även när vi närmar oss hjärnavbildningens senaste, hetaste, vackraste gestaltning av våra förunderliga hjärnor.
Åsa Nilsonne är psykiater, professor i medicinsk psykologi, legitimerad psykoterapeut och författare.
